Trollkarl som får en att tänka

Ställd inför Christian Anderssons (född 1973) konst kan man aldrig vara riktigt säker på vad som är sant, autentiskt, överhuvudtaget möjligt eller rent av helt enkelt påhittat.

Ser vi till exempel på verket ”Paper clip (The Baghdad Batteries)” är det svårt att säga vad det egentligen utger sig för att vara. Vi ser ju 49 stycken sammankopplade och enligt uppgift vinägerfyllda krukor. Tillsammans förmår de alstra precis tillräckligt mycket ström för att ett litet gem ska kunna fastna på den elektromagnetiska järnstången.

Samtidigt ryms det ett spekulativt historiskt påstående i själva verket. Formen på krukorna kommer nämligen från det arkeologiskt fynd av ett antal krukor som gjordes utanför Bagdad på 1930-talet och som av en del arkeologer tolkats som mer än 2000 år gamla batterier.

Nu visar Christan Andersson med till synes förföriskt enkla medel hur det skulle kunna ha fungerat, vilket får tanken att svindla.

Alla dessa spår av tvivel som hans konst hela tiden vill skapa hos mig och alla andra som möter den är också det jag uppskattar allra mest. Sättet att balansera mellan det hypotetiska och det konspiratoriska utan att hamna i ett exotiserande av olika mer eller mindre osannolika konspirationsteorier är imponerande.

Den blir inte heller vare sig för smart eller för genomkalkylerad eftersom den öppet redovisar sina förutsättningar.

På utställningen ”From Lucy with Love” finns materialet och de kulturhistoriska och populärkulturella referenserna. Artefakter, böcker eller miljöer som vi känner igen samplas och återanvänds i ett nytt sammanhang. Christian Andersson låter modernistiska utopier, surrealistiska drömmar och science fiction mötas.

Med enkla kulisser återskapas en interiör från Mies van der Rohes Barcelonapaviljong. I andra ändan av rummet tornar samtidigt en sju meter hög ruin hämtad från René Magrittes målning ”L’art de la conversation” från 1950 upp sig. Längst ned i den mystiska stenporten bildar stenarna ordet ”Rêve” (dröm). Läst baklänges blir det istället ”ever” (alltid).

Samtidigt handlar Christian Anderssons konstnärskap om betydligt mer än en uppvisning av skickliga illusionsnummer där vi som betraktare får problem med att skilja illusionen från det faktiskt sedda. Fördjupar man sig i verken och tar sig förbi det första fängslande synintrycket fastnar man lätt i en associativ och svindlande väv av tankar och idéer.

Thomas Olsson