Inuti Slussen

Slussen var under min uppväxt en otuktad, småfarlig plats, en ytterlinje till det vi söderbor med ett uns av förakt kallade ”stan.” En gränsstation men också en port mot resten av världen dit jag gång efter annan brukade rymma för att blicka ut över funkisdrömmen Slussen. Ett ställe där sött möter salt, en hiss stiger till väders och Stomatoltandborstens reklamskylt med de 1 361 stycken glödlamporna tänds.

I blickfånget tronar Rotundan, byggnaden på trafikkonstruktionen från 1930-talet, för evigt förknippad med den magiska vårkväll i Stockholmsblått då min morbror tog mig med för att visa sina nya muralmålningar av lyftkranar, fartyg och karlar i arbete i Stadsgården, bara ett stenkast bort. Magasinen nedanför Erstaklippan med sitt vita guld som strilar likt ett smattrande skyfall ner i 50-kilos säckar. Just så vinschas en saltsäck ombord, så känns tyngden på en rygg som varit i gång sedan morgonblecket. När en sådan säckjävel läcker och kornen lägger sig i svettiga hudveck som fräter skinnet…

Lyftkranarna, mest lika tämjda giraffer vrider halsarna utåt havet och svingar bördor från lastrummen i ett hissnande ögonblick ner mot kajen.

Morbrors målningar i typisk femtiotalistisk stil täcker väggarna i hamnarbetarnas gamla lokal, där påhuggen ropades ut från ett upphöjt podium. Gubbarna med morgonciggen i mungipan. En aning av förväntan i luften. Beskan av dagens första pilsner som skickades runt bland de utvalda, parad med dunster från bingarna på Söders ungkarlshärbärgen…

En verklighet morbror själv prövat på för att bekosta sina konststudier. Merparten av konstverket är sedan länge övertäckt och för närvarande huserar en nattklubb i den före detta utropslokalen, dyra flaskor på barhyllor klär väggarna och arbetet i Stadsgården har sedan länge reducerats till kajplatser för lyxkryssningsfartyg och Finlandsfärjor i ett Stockholm som förlorat sin titel som hamnstad.

Det är lätt att romantisera över Slussen, åtminstone om man tittar ner från baren i Katarinahissen; på distans som i målningar av X-et, Sigrid Hjertén och andra konstnärer. Att platsen också varit en strategisk punkt för arbetet med lossning, lastning och sjöfart kan lätt suddas ut.

Det är från Slussen stadens blodomlopp pumpas ut. Pumpas och speglar livet hos innevånarna. I arkitekten Tage William-Olssons märkvärdiga treklöverblad, tummelplatsen för bilar, tåg och båtar finns en dröm om framåtskridande.

Nu är rollen för Slussen högst oklar. Medan funkisbyggnationen fortfarande står kvar påminns jag om funkisarkitekternas motto: att värna byggnadernas konstruktiva uppriktighet och inneboende moral så att de ska bidra till människans andliga sundhet. Ja, själve Le Corbusier, funktionalismens fader, ville till och med lindra människans smärta!

Lena Kallenberg