Krönika Det finns fuck-off-länder och så har vi fuck you-länder. Sverige är ett typiskt fuck off-land.

Om någon säger ”tvätta toan med tungan” riskerar arbetsgivaren att få ett ”fuck off” till svar.

För det finns faktiskt gränser. Ett fuck off kan leda till att du förlorar jobbet, men dagen efter kan du ändå få din blindtarm opererad eller få pengar till hyra och mat.

Fuck off-pengar är något bra som ger dig möjlighet att säga nej.

Sen finns det andra länder. Bangladesh till exempel. Det är ett typiskt fuck you-land.

För många år sedan satt jag i en trång tågvagn. Tiggarna hade fått syn på mitt vita ansikte och samlats utanför vagnen.

– Ek taka, ek taka, upprepade en ung pojke och försökte sticka in sin hand.

Han bad om ett par ören. Våra blickar möttes men jag vände bort ansiktet. Orkade inte stirra fattigdomen i ögonen.

Det kändes som om jag lika gärna hade kunnat säga fuck you till honom.

Kanske hade det varit bättre? Min spelade likgiltighet var kanske mer kränkande än en förolämpning, vad vet jag? Jag vet inte hur några ören skulle ha hjälpt honom, men det är inte poängen.

Poängen är att varje timme jag var på gatorna kom det fram barn, män, kvinnor och gamlingar som behövde pengar.

Arbetsgivaren kan säga ”gör som jag säger eller fuck you”.

Fattigdom och arbetslöshet fungerar som en jättelik lönepress.

Även om livsvillkoren för en arbetslös i Bangladesh knappast kan jämföras med hur det är att vara utan jobb inom EU så finns det vissa likheter.

Ny statistik om arbetslöshet visar inte bara hur många som saknar jobb. Den skvallrar även om vilken makt arbetarna har.

Nästan tio procent är arbetslösa i EU, var tionde person. I Spanien är var femte knegare utan jobb.

Samtidigt talas det om hur den ekonomiska krisen ska saneras. Löner ska frysas, pensioner försämras och arbetsmarknaden bli mer ”flexibel” som det heter. Främst talas det om besparingar inom offentlig sektor, svångremmen ska dras åt.

Den andra möjligheten – att höja skatterna och behålla mer välfärd – är inte alls lika populär.

Sista ordet är ännu inte sagt. Dragkampen pågår om hur den ekonomiska saneringen ska göras.

Jag säger inte att EU håller på att bli en fuck you-union. Jag säger bara att det finns många politiker och ekonomer som gärna vill spara på skyddsnäten så att färre kan skrika ”fuck off”.