Wendy Pekeur

Vissa människor verkar gå på en annan sorts bensin.

Wendy Pekeur är en sådan.

Hon talar rappt om de låga lönerna på vingårdarna i Sydafrika. Orden faller snabbt och frågorna får liksom bökas in mellan hennes meningar.

Sen berättar 32-åriga Wendy Pekeur om sitt liv. Om cd:n hon håller på att spela in och de fackliga kampsångerna hon skriver, om sin poesi och sina två barn som hon ensam har ansvar för.

Hon verkar laddad med energi, ett mänskligt vindkraftverk i styv kuling.

Men i en bisats så säger hon något som får bilden att skeva.

– Jag är så trött.

Särskilt konstigt är det inte. Schemat är hektiskt när hon är på Sverigebesök.

– Jag somnar sent, kring två på natten och måste sedan gå upp tidigt. Det är många att träffa, säger hon.

Och mötena, samtalen och diskussionerna avlöser varandra. Systembolaget, Afrikagrupperna, Fairtrade Sverige, olika fackförbund, möten i riksdagen och journalister ska bockas av.

Bakgrunden är att Systembolaget håller på att ta fram en uppförandekod för att försäkra sig om att arbetsvillkoren hos producenterna är bra.

Eftersom Wendy Pekeur leder det feministiska fackförbundet Sikula Sonke reser hon till andra sidan jordklotet för att vara med och påverka Systembolaget, som hon vill ska ställa större krav på vinproducenterna.

Hennes fackförbund har endast kring 5 000 medlemmar men i en värld där de ekonomiska nervtrådarna ringlar runt hela klotet räcker det inte med att genomföra blockader och demonstrationer i det egna landet.

– Det är en sorts illustration över att globaliseringen förbinder oss alla. Det räcker inte med att kämpa lokalt, säger hon.

Villkoren för lantarbetarna är dåliga.

– Det liknar det statarsamhället som jag har sett beskrivas på ett museum här i Sverige, säger hon.

Lönerna är låga, kring 60 kronor om dagen, och bostädernas är eftersatta. Många gånger är arbetarna helt beroende av den som äger farmen. Den som förlorar jobbet blir ofta av med bostaden.

Att organisera sig fackligt under sådana villkor är inte lätt och få av arbetarna på vingårdarna är med i facket.

– Det största problemet är att jordbruken är privat egendom och därmed inte tillåter facket att komma in. Men ibland säger vi att vi är släkt med folk som jobbar på gårdarna och på så vis kommer vi in, säger hon.

För Wendy Pekeur var det ett långt steg att ta för att bli facklig ledare. Hon växte upp i ett hem där det förekom mycket våld och alkoholmissbruk.

– Jag var väldigt tyst som barn på grund av det. Men det förändrades när jag accepterade Gud. Det var först då som jag blev en öppnare person och började prata om saker.

Henne politiska uppvaknade kom när engelskläraren berättade om apartheid.

När den statsägda farmen där hon bor fick tv började hon förstå vad som hände runt omkring henne. Stenkastningen och upploppen fick ett större sammanhang.

Hon började även se orättvisorna på farmen. Människor som slitit i 30 till 40 år fick samma låga lön som hon.

Hon ville göra något och 2004 bildades fackförbundet där hon blev generalsekreterare.

– Som barn visste jag att det fanns ett större syfte med mitt liv. Jag hade en bok där jag skrev alla saker som jag ville bli när jag blev vuxen.

På listan stod tre yrken. Socialarbetare, polis och journalist.

– Jag är ingenting av det, men samtidigt kan man säga att alla tre delarna ingår i mitt jobb i dag.

Nu har hon dock en ny dröm.

– Jag vill bli advokat. Jag har fått stöd för att under tre år utbilda mig samtidigt som jag ska jobba fackligt.

– Min dröm är att bli Sikula Sonkes första advokat.