Foto: Ulf Palm

Längdskidor som hobby har klassrest och blivit en statusmätare bland storstadsmänniskor. I skidspåren på Brunnsjöberget rör sig två figurer som bryter normen. Det är Dildora och Iraj som försöker skingra tunga tankar i väntan på ett slutgiltigt besked från Migrationsverket.

Då: Folkligt men halvtöntigt, familjer ute för att få frisk luft, dricka varm choklad i anorak och med halvtaskigt glid hasa sig fram på längden genom skogen. Slalom var vinterns stora skiljelinje mellan folk och folk, åtminstone i storstäderna.

Nu: Slalom är fortfarande dyrt, men att komma hem efter sportlovet med sönderbränt ansikte och prata puder är inte riktigt lika hett. Det är däremot spårstatus, valla och vilket märke på skalkläder som egentligen är bäst.

Nina Nygaard, rådgivare på pr-byrån Grayling, före detta elitskidåkare och författare till texten ”Därför har längdskidor blivit den nya statusmarkören” på debattforumet Newsmill i början av året, kallar dem geargubbar*.
– Män över 40 med gott om pengar och lite panik över begynnande representationshäng. De gillar prylarna omkring sporten. Och en förutsättning är att ha tid, kraft, och pengar. Har man jobbat på ett bygge från sju till fyra kanske man inte är så sugen på att åka längd på kvällen.

Sverker Sörlin, även han före detta elitåkare, professor i miljöhistoria och författare till boken ”Kroppens geni – Marit, Petter och skidåkning som lidelse” är inne på samma spår. Även om han höjer forskarens varnande finger för att vi inte vet. Ingen registrerar ju vem som är i spåren.

– Det finns en luxuös klagan bland välmående om att få ihop tiden, livspusslet och så. Då är det viktigt att visa att man inte är slav under samma förhållanden som alla andra, utan kan ta kontroll över tiden. Därför tror jag att vi ser trender som långkok, surdegsbakning och längdskidor.

Han hävdar att det också finns ett djupare behov av tillhörighet som längdskidåkningen tillför, en gemenskap med en tradition i ett samhälle där kollektiva identiteter inte längre är självklara.
­

– Längdskidåkning talar om att det här inte hände i går. Jag är inte en fluga, och jag ska finnas kvar.

På ytan har längdskidor blivit en spegling av arbetsmarknaden. De längst utanför, människor födda i länder utanför Europa, är en sällsynt syn i spåren.

Det är den vita svenskens sport.

Långt bort från storstädernas prestationsporr, på Brunnsjöberget utanför Hedemora, ger sig Dildora och Iraj ut i spåret.

De är två av hundratals människor i kommunen som väntar på ett definitivt besked från Migrationsverket. Att försöka fylla väntan med innehåll kan vara livsavgörande.

– Det är väldigt viktigt att komma ut. Dels för att man blir fysiskt trött vilket kan vara skönt jämfört med att sitta hemma hela dagarna. Dels blir det något annat att tänka på ett tag. Många mår ju rent ut sagt skit, säger Tomas Strand som leder ett projekt för asylsökande på Röda korset i Hedemora som ordnar skidåkningen.

Dildora och Iraj omges av skolelever och motionärer som kör förbi i den yvigt snötäckta granskogen.

Iraj har prövat på skidor i Iran, landet där han var mäklare, hans fru engelsklärare och där de och deras drygt ettåriga barn hade släkt och vänner. I somras tipsade en vän, som jobbar för staten, om att polisen ville bli av med Iraj. Han hade deltagit i en oppositionell demonstration för mycket. Familjen flydde. Nu bor de i en av Migrationsverkets lägenheter i Vikmanshyttan. Iraj inleder skidturen med en cigg.

– I Iran är det bara de med riktigt mycket pengar som ägnar sig åt skidsport, säger han och svischar iväg.

Det ser ut som om han njuter av en tillfällig frihet. Han, och hans familj, har fått besked från Migrationsverket. Avslag. De gjorde misstaget att mellanlanda i Nederländerna, därför ska de enligt Schengenavtalet söka uppehållstillstånd där. Iraj beskriver läget som ”kaputt”.

Familjen pendlar mellan rädsla, ilska och att håglöst se i stort sett vartenda tv-program som visas.

I bakgrunden instruerar Håkan Jipemo, pensionerad lärare och den som håller i skidåkningen, Dildora i hur man greppar stavar. Hon har aldrig stått på ett par skidor.

– Det går inte. Katastrof, mumlar hon för sig själv.

– Ni är jätteduktiga. Första gången är det svårt att bara stå, försöker Tomas.

– Nej, inte duktig. Katastrof, svarar Dildora.

Så kommer hon iväg. Och börjar direkt på den högre svårighetsgraden, ospårat. För att snart korsa spåren vilt. Hon märker inte medelåldersmännens sura blickar. I stället stannar hon upp, på tvärsen, för att pusta ut och småprata lite.

Hon må vara lyckligt omedveten om de stenhårda osynliga regler som gäller i ett svenskt skidspår. Däremot är hon brutalt medveten om dem som gäller om hon måste återvända till Uzbekistan. Hemlandet som hon flydde efter att ha suttit fängslad, och blivit torterad.

Enligt Migrationsverkets egen information styrs Uzbekistan av samma principer som under Stalins Sovjet: stark säkerhetstjänst i och utanför landet som för att kontrollera medborgare, tortyr används för i stort sett alla som häktas eller fängslas, fångar ”försvinner” och personer som deporteras från väst ligger ”riktigt illa till och får mycket stora problem med säkerhetstjänsten”.

Även Dildora, och hennes syster och barnbarn, har fått avslag. De har överklagat. I väntan på nytt besked praktiserar hon på Röda Korsets butik i centrala Hedemora.

– Att träffa människor är viktigt för mig. Det går inte att bara sitta hemma. Jag tänker inte lika mycket när jag jobbar.

Så druttar hon omkull på skidorna. Och gapskrattar.

– Det är bra att komma ut. Det känns bra i hjärtat. Jag är sjuk där.

Iraj avslutar också passet med ny cigg. Båda säger att de kommer att åka skidor flera gånger.

Tomas Strand berättar om en somalisk man som var livrädd för snö. Han hade fått förklaringen att snö är fryst vatten, och trodde snön skulle döda honom.

– Många blir ju chockade när kommer hit och aldrig sett snö. Men tänk att få lära en somalier att åka och som sedan vinner Vasaloppet, säger Tomas Strand.

Men någon Zlataneffekt i skidspåren tror inte kommuniaktionsrådgivaren Nina Nygaard på.

Längdutrustning är dyrt redan i dag. Geargubbarna kommer inte att göra den billigare.

– Det kommer att bli ännu mer status och material. Man kommer att utveckla träning, vallning, och flera kommer åka på långlopp utomlands, som många redan gör till New York Marathon till exempel. De nya längdåkarna från storstadsområden är resursstarka människor.

Det kommer inte att fånga upp andra grupper?

– Tyvärr tror jag inte det. Se på löpningen, som är en enkel och billig sport, men som inte lyckats där. Till exempel är merparten av dem som springer Lidingöloppet akademiker. Jag känner mig lite bedrövad, och tror snarare skillnaderna kommer att växa när det gäller hälsa överhuvudtaget.

* Gear – engelska för prylar, utrustning.