Konjunkturinstitutet bekräftar att det snart råder brist på arbetskraft i flera branscher. Detta samtidigt som arbetslösheten är mycket hög.
Bakom denna paradox ligger regeringens ovilja att satsa på utbildning för att möta arbetslösheten. I stället har de satsat på coacher och sänkta ersättningar.
Det tyder på att det egentliga syftet med regeringens politik är något helt annat än att ge folk jobb – nämligen att pressa ned lönerna.
Inte bara LO har varnat för arbetskraftsbrist.
Arbetsgivarorganisationen Almega har förutspått samma brist inom tjänstesektorn och regeringens eget Globaliseringsråd skrev i sin slutrapport för snart två år sedan att det behövs mer satsning på utbildning.
Utbildningsminister Jan Björklunds svar blev att ”alla kan inte bli akademiker”
Det är en så grov feltolkning av verkligheten att det knappast kan ses som en tillfällighet.
En väl avvägd arbetsmarknadspolitik måste ju fokusera både på att få arbetslösa att söka jobb och se till att de arbetslösa kan ta de jobb som finns – främst genom utbildning.
Men regeringen har ensidigt fokuserat på att få folk att söka jobb. Mängder av coacher och handledare peppar nu de arbetslösa och får dem att skriva ihop CV:n – till jobb som de inte har utbildning för och som de inte kan få.
Därmed stiger den så kallade jämviktsarbetslösheten, det vill säga den arbetslöshet som är bestående eller ”normal” i en ekonomi.
Utan kompletterande utbildning har många av de arbetslösa nämligen svårt att få något av de jobb som finns, och ju längre tid de går utan utbildning desto svårare blir det. Så de hamnar utanför den egentliga gruppen arbetssökande. Och arbetslösheten blir extra hög.
Med alla varningssignaler som pekat åt samma håll blir frågan oundviklig: Är detta en medveten strategi från regeringen?
Sänkta ersättningsnivåer gör att arbetslösa snabbt måste få ett jobb, och de kastar ofta i väg hundratals ansökningar. Och ju fler som söker ett jobb desto svårare blir det att få en bra lön om samtidigt facken försvagas och anställningstryggheten upphör.
Därmed skapas en press nedåt på lönerna.
Det viktiga är alltså inte att de arbetslösa FÅR något jobb. Nej, det viktiga är i stället att de arbetslösa SÖKER jobb, ju fler dess bättre.
På så sätt hålls pressen uppe, pressen mot lägre lönekrav och svagare fackförbund.
Troligen hade regeringen inte tänkt att arbetslösheten skulle bli så hög.
En äldre högerekonomisk teori, som presenterades långt innan alliansen tog makten, säger att det räcker med en mind-re kader arbetslösa för att hålla nere lönerna, om bara denna mindre grupp arbetslösa tvingas söka tillräckligt många jobb, hårt och ofta, till exempel genom att sänka deras ersättningsnivåer.
Dagens höga arbetslöshet är alltså troligen en felkalkyl av regeringen, men det hade inte krävts några större insikter för att kunna se den uppenbara risken för detta när utbildningen så fullständigt har negligerats.
Och för att vi andra, vi som har jobb, ska vara tysta när arbetslösa och sjuka stångar sig blodiga efter jobb, så har regeringen sänkt skatterna i återkommande jobbskatteavdrag.
Det sorgliga är att löneutvecklingen även för oss som har jobb på längre sikt hålls nere, både genom lönepressen och genom den kompetens vi går miste om.
Allt medan de arbetslösa coachas till att söka jobb efter jobb efter jobb efter jobb efter jobb efter jobb.
