För ett par dagar sedan satt jag och en god vän på en krog i Münster. Vi pratade om ditt och datt men kom snart in på frågor om klass.

Efter en stund började bartendern lägga sig i diskussionen. Han var nämligen inte ”bara” bartender, utan även politisk aktivist och doktorand i sociologi med frågor om just klass som specialitet.

Andreas Kemper heter han, och är tillsammans med filosofen Heike Weinbach författare till boken Klassismus. Eine Einführung (”Klassism. En introduktion”).

Med klassism menar Kemper och Weinbach diskriminering på grund av ekonomisk status. Begreppet – som fungerar i analogi med exempelvis rasism och sexism – har använts av akademiker och aktivister i USA i årtionden men har nyligen introducerats i Europa.

Att klassism finns är uppenbart. Kemper och Weinbach pekar exempelvis på hur utbildningsväsendet, arbets- och bostadsmarknaderna, sjukvården etc. genomsyras av klassistiska fördomar som resulterar i diskriminering.

Att uppmärksamma denna klassism är viktigt. Men att förstå klassförtryck i allmänhet som diskriminering kan vara problematiskt.

Kemper och Weinbach menar exempelvis att arbetarbarn ofta diskrimineras i skolan, bland annat på grundval av att deras språkbruk avviker från en medelklassnorm.

Därför argumenterar de för att man måste förstå arbetarbarnens språk som annorlunda, men inte sämre än medelklassbarnens.

Men arbetare pratar inte bara annorlunda än medelklassen. De skapar också genom sitt arbete ekonomiska värden som hamnar i andras fickor. Och att bejaka denna ”annorlundahet” är raka motsatsen till att bekämpa klassorättvisor.

Naturligtvis är kampen mot ekonomisk klassorättvisa i grunden sammanflätad med kampen mot klassfördomar. Utan legitimerande (”klassistiska”) föreställningar skulle det vara omöjligt att låta en klass arbeta för en annan klass räkning. Men det finns också spänningar mellan dessa kamper.

Skillnaden mellan kulturell och ekonomisk ”annorlundahet” är ett uttryck för detta. Ett annat är det faktum att kampen mot klassismen ofta fokuserar på frågor om personlig identitet och subjektsposition.

Kemper och Weinbach bekänner sig visserligen till ”intersektionaliteten” och visar därmed medvetenhet om att exempelvis klass, genus och sexualitet hänger samman. Men deras fokus ligger mestadels på individen (det är ju som sådan man upplever diskriminering). Och när de lämnar individen riktar de sig oftast inte in sig på ekonomin utan på ”människan”. Ett av målen för deras kamp är nämligen att även arbetare ska åtnjuta respekt som ”människor”. En sådan respekt, menar de, skulle omöjliggöra såväl klassistisk diskriminering som ekonomisk exploatering.

Men just föreställningen om att vi alla egentligen är ”människor” har i allmänhet rakt motsatt effekt. För om vi bara ser människan ser vi inte att mänskligheten är uppdelad i två läger – de som arbetar åt andra och de som låter andra arbeta åt sig.

Vi ser helt enkelt inte klasserna. Och klassblindhet är inte någon bra utgångspunkt för kampen mot klassorättvisor, utan den perfekta legitimeringen av desamma.

Dessa problem till trots är Kempers och Weinbachs bok ytterst läsvärd. På ett lättfattligt sätt introducerar de en akademisk och politisk problematik som förtjänar stor uppmärksamhet. Dessutom berikar de den hittills ganska USA-centrerade diskussionen av begreppet klassism genom att undersöka europeiska förhållanden och förankra sina resonemang i europeiska politiska traditioner. En översättning till svenska vore önskvärd.

I väntan på en översättning och på att diskussionen kommer igång i Sverige kommer jag dock att stanna i Münster. För här diskuteras ju klassism till och med på krogen.

Magnus Nilsson