Någons var de

Jag sitter hemma hos Karin Nordlund och tänker att här borde fler sitta och dricka glögg och äta pepparkakor. Det skulle ge vår blick fler nyanser. Göra den varmare när vintervindarna utanför drar genom Stockholms gator, som denna eftermiddag innan jul och hon berättar om Pelle. Hon får ofta vänta för att lugna rösten, stilla ögonens blanka hinna, som är på väg att brista.

I tio år har vi haft kontakt, lika länge som hennes son varit död. Pelle Nordlund skulle kunna vara bara ännu en i det hemlösa knarkarkollektivet som dött i Sveriges huvudstad. En siffra i den grå statistiken. Om det inte varit för hans mamma Karin. Hon har aldrig accepterat, istället försökt ta reda på varför. Jagat tröst och svar hos missbruksforskare, frivilligorganisationer, i litteratur och på teatrar. Letat i Pelles värld utan att ge upp.

Varför dog han 36 år gammal? Allt var ju på väg att ordna sig. Han hade påbörjat subutexbehandlingen, arbetat två veckor som vaktmästare på en skola på Lidingö, bodde hemma hos Karin. Han hade tidigare sagt att han skulle ta livet av sig, men då lämnat avskedshälsningar på lappar och pantkvitton på det han stulit av Karin och sålt för att finansiera beroendet. Nu hade han bara gått ut genom dörren och sagt att han skulle vara hemma vid sextiden på kvällen. I almanackan hade han skrivit upp att han och sonen skulle se Markoolio på Gröna Lund dagen efter. Men Pelle kom inte hem och det blev inget Gröna Lund-besök. Istället hittades han död i en trappa på Klara kyrkogård.

Karin orkar inte ta fram obduktionsprotokollet, säger: ”vad är en överdos?” Men Pelle hade skjutit i sig en dos ovanligt kraftigt heroin. Vakterna som hittade honom trodde först att han sov, där han satt lutad mot väggen. När Karin identifierade Pelle hade han skrapsår i ansiktet.

Karin ringde mig när jag jobbade som redaktör på Situation Sthlm, som Pelle sålt. Vi intervjuade henne, hon skickade insändare, lärde känna flera av tidningens hemlösa försäljare, lånade mig böcker om musikers och diktares relationer till droger. Berättade hur hon sett Rickard Günthers uppsättning av pjäsen Beroende på Teater Galeasen och börjat förstå mer.

Hon tycker sig ha hittat en ”skirhet” hos många missbrukande och konstnärligt utövande personer: tunnare hud, känsligare ögon och öron. Behov av utlopp och lindring. Att de kan söka sig till droger och alkohol, utveckla ett beroende.

I Ola Rapaces gestaltning av en ung, drogberoende poet såg Karin Pelle. Hon hittade en pusselbit där. Pelle som aldrig utvecklade något konstnärligt uttryck mer än att teckna som barn, sy något förkläde, snickra lite, bli erbjuden assistentplats hos en fotograf, tycka om musik och känna killarna i Noice. Men Ola Rapaces rörelser var Pelles.

Efter föreställningen skickade hon ett brev till Ola Rapace och han svarade och de pratade i telefon. När tidningarna skrev om Ola Rapaces missbruk skrev Karin till honom att han skulle fortsätta kämpa. Efter ”Beroende” har hon sett alla hans föreställningar.

Karin hade Cornelis första skiva Ballader och oförskämdheter. Hon märkte aldrig när den försvann.

– Hur mycket jag har löst ut från pantbanken vet jag inte, säger hon.

Pelle föddes i februari 1964, samma vår som Ballader och oförskämdheter kom ut. Samma år som Fred Åkerström och Cornelis gjorde sin Sverigeturné med Ann-Louise Hanson.

Jag tänker på det när jag läser CajsaStina Åkerströms nyligen utkomna bok Du och jag, farsan om pappan Fred och deras förhållande och ser nya dokumentärfilmen Pappa kom hem, där Jack Vreeswijk och Stefan Sundström reser i Cornelis spår i Norge.

Det är historier om upprättelse för två av Sveriges mest kända artister. Som mot slutet av sina liv (Cornelis Vreeswijk dog 50 år gammal 1987 och Fred Åkerström 48 år gammal 1985) av många sågs mer som missbrukare än folkkära vispoeter och konstnärer.

– Jag har alltid fått en annan bild av honom när han var ute på turné, säger Jack Vreeswijk i ”Pappa kom hem”. Att det skulle vara mycket sprit och annan skit och jaga fruntimmer… Det var det liksom aldrig tal om. Inte när jag var med, han kanske skärpte sig när jag var med. Det vet man ju inte, säger han och ler och fortsätter: Det är den bilden man vill ta död på lite grann när man pratar med folk. När folk kommer fram och säger att de var ute och drack med farsan. Då försöker man: ”Ja, jovisst, men det går ju inte att supa i 25 år och göra 42 plattor. Det är ingen som orkar det.”

CajsaStina Åkerström skriver i Du och jag, farsan om slutet av Freds liv:

Var det snarare mötena med andra människor (arrangörer, funktionärer, publik, fans) som plågade dig mest? Dessa möten som så obarmhärtigt tydliggjorde för alla, inte minst för dig själv, hur pass nergången du var som människa och – kanske än mer tragiskt – också som artist.

Älskade pappa – hur orkade du?
Uppenbarligen gjorde du inte det.

I en text hon hittat bland Freds efterlämnade papper står:

slut läpparna om era
porslinsvita proteser
håll käften och lyssna
lyssna till oss icke tandlösa…
…lyssna till barnet som faller
och slår hjärnan i betongen
skriet från blodet som svarar
i sprutan
skriet från glaset som
sköljer i strupen
skriet från pennan som fular
i bussen…

Cornelis sjöng i ”Vals för Ingens hundar” på skivan Hommager och pamfletter:

Där nere i Arkaden säljs koncentrerad skräck:
Heroin i påse, som har varit i säck.
Säg, kan det finnas kunder för detta?
Jo, nog är efterfrågan stor.
Där la en kund sig belåten till rätta
och ambulansen kom och den for.
Dom kallas visst för Ingens hundar.

Pelle Nordlund, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. Någons var de. Sina söners, döttrars, och mammors. Och våra.

Victor Estby