Marika Lindgren Åsbrink

Hon ska summera sossarnas kriskommission. Får hon välja ska äldst och yngst leda. Och hon pepprar ut köttiga debattinlägg med kurs mot såväl politiska motståndare som det egna partiet.

Det finns en person som snart sagt alla tänkare i och runt partiet sätter sitt hopp till.” Så presenterades Marika Lindgren Åsbrink strax före jul i en artikel i Fokus om S efter Sahlin.

Förväntningarna kommer framför allt på grund av hennes blogg Storstad, som hon startade för drygt ett år sedan och som är ungefär så långt från dagens outfit och maniska åsiktskaskader man kan komma. Skulle fler blogga som hon skulle papperstidningarna vara hotade på allvar.

Och det är i den digitala världen hon främst debatterar. En ovetenskaplig fingervisning ger en sökning på Google där hennes namn ger närmare 60 000 träffar. Medan en sökning i ett arkiv för de största papperstidningarna ger 22.

– För en politiskt intresserad är debatten väldigt tråkig, nästan intellektuellt fördummande. Allt ska vara kort och snabbt, som om folk inte kan tänka längre än ett steg i taget. Det var lite därför jag började blogga, för att få skriva saker på allvar.

Utbildad nationalekonom, men till vardags jobbar hon som borgarrådssekreterare för S i Stockholm och är för tillfället utlånad som huvudsekreterare för partiets kriskommission.

Marika Lindgren Åsbrink är övertygad om att hennes parti fortfarande behövs. Makt är centralt, och bristen på den gör människor ofria. Om S är ett arbetarparti och vad det i sådana fall är, vill hon låta vara osagt. ”Ord står inte i centrum.” Grupper går inte att dela in så längre, tjänstemän kan ha en nog så utsatt position i arbetslivet, anser hon och säger att Socialdemokraterna står på samma sida som människor med mindre makt.

Men, som hon skrev på sin blogg – ”det finns över huvud taget väldigt lite att glädjas över som sosse dessa dagar”. Problemen är, enligt Lindgren Åsbrink:

• Brist på självförtroende.

– Man förhåller sig till någon annans berättelse i stället för att ha en egen riktning. Det gör att man kan ändra en procentsats här och där, i stället för att lägga ett nytt förslag.

• Lyckas inte förmedla motsätt­ningar.

– De borgerliga partierna ger sig inte på den delen av välfärden som nästan hela svenska folket sluter upp bakom, utan områden med svagare stöd. Framför allt skillnader i stödet för socialförsäkringar och a-kassa. Vi har varit rädda för de områdena då våra motståndare kallar oss bidrags­parti. I den fällan vill man inte hamna.

– Men vi har inte lyckats förklara att sjukförsäkring och a-kassa inte bara är till för sjuka och arbetslösa. Lönenivåerna påverkas i högsta grad om de här försäkringarna förändras, människors position i arbetslivet försämras.

• Att formen är förlegad.

– Vår organisationsstruktur är uppbyggd för att garantera medlemmars inflytande. Men den är från en helt annan tid. När den tidens förutsättningar inte längre gäller fungerar de systemen nästan åt motsatt håll, de blir nästan konserverande. Medlemsmötet ska bestämma och nominera på olika nivåer, men de flesta känner nog att de röstar på något redan bestämt. Det blir charader.

• Att så många S-profiler är fast i 90-talsträsket.

– Krisen då gjorde en svår och impopulär politik nödvändig. Den kanske var extra svår för en S-regering att genomföra, ingen är medlem i Socialdemokraterna för att skära i välfärden.

– Omvälvande reformer genomfördes: privata alternativ i välfärden och avregleringar. Allt det var kontroversiellt inom S. Många som då var aktiva blev väldigt präglade på ett sätt som de verkar ha svårt att släppa. Än i dag handlar det bara om för eller emot privata alternativ. För mig är det en gammal fråga, den är avgjord. Det är dags att gå vidare, och se om man kan förbättra de system som finns.

Vilka bör då leda?

– 80-listerna är inte formade av den tiden. 40-listerna var i och för sig med, men har en erfarenhet och en socialdemokrati i ryggmärgen. De två grupperna skulle vara en bra kombination för att få ett bra perspektiv.

Om det finns väldigt lite att glädjas över som sosse, vad gläder dig med S?

– Inte mycket faktiskt. Det finns väldigt många bra människor i det här partiet, man blir förvånad över att outputen inte blir bättre. Något i vår struktur gör summan mindre än delarna. Att vi har ett vakuum just nu är inte i sig positivt. Men ska man se något positivt är det att utan riktig ledning märker man att andra kan komma fram.

Och jo, hon är dotter till arbetarrörelsens tankesmed Ann-Marie Lindgren och förre socialdemokratiska finansministern Erik Åsbrink.

Vill du kliva fram mer?

– Vet inte… Jag har inget jättestort behov av att synas. Det finns många nackdelar med det, och är inte så eftersträvansvärt.