Många av oss anser att i en riktig demokrati är det politiska samtalet uppburet av hundratusentals människor aktiva i partier, föreningar och fackliga organisationer. Demokratins fundament är folkrörelser.

Och så upptäcker vi att medborgarna inte längre kommer på mötena, att det politiska samtalet äger rum på den mediala scenen, samt att opinionsbildning allt oftare sker genom välplanerade insatser av pr-konsulter.

Bort kliver den gamle folkrörelsefuxen med brinnande rättvisepatos, in kommer den högskoleutbildade spinndoktorn och pratar om mediegenomslag:

Från allmän försäkringskassa till nästa Pip-Eko!

Från folkrörelsedemokrati till publikdemokrati!

Alla som känner vämjelse över denna utveckling, att det inte är som på farfars tid, vet nu hur makthavarna i slutet av 1800-talet upplevde figurer som August Palm och Hjalmar Branting.

Dåtidens etablissemang tyckte det var för jävligt med ansvarslösa agitatorer och revoltörer som hotade den bestående ordningen. De förfärades över egoistiska människor som slutade tro på Gud och började strejka i stället för att tänka på nationens framtid.
Dåtidens etablissemang blev rädda för att landet skulle styras av dem som kunde räkna in flest näsor till stöd – och inte dem som bevisligen hade hand om förståndet.

Måhända står vi nu inför en liknande förändring. Den gamla ordningen löses upp och de gamla makthavarna förargas.

I så fall – vilka krav på politisk kommunikation ställer publikdemokratin på arbetarrörelsen?

Det första som bör göras är en folkbildning i kommunikationsbildningens konstart. Hur går det till i ett samhälle dominerat av strategisk kommunikation?

För det andra innebär publikdemokratin ett krig om idéerna. Det gäller att tidigt identifiera och lägga beslag på framtidens idéer. Vare sig det är gamla tankar i ny tappning, eller tidigare okända idéer.

Detta kräver fler arenor för oväntade möten mellan människor med idéer och förslag på politiska lösningar, så kallade ”Tänktankar”.

Fackföreningsrörelsen lägger redan stora resurser på kommunikation, men frågan är om dessa kan omprioriteras?

Publiken blir mer och mer kräsen och kräver interaktivitet, att få vara med i händelseförloppet. Folk är inte en passiv massa som ska matas, utan har samma behov som på farfars tid, men har hittat andra kanaler.

Det vi kallar för publik är inte någon sophink som det bara är att fylla med skräp.

Stig-Björn Ljunggren
Fil dr statsvetenskap
egen företagare i konsultbranschen
deltidsanställd på pr-företaget Grayling
samt medlem i socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, Uppsala.