Bortom den sexuella revolutionen

2010, samma år som Kerstin Thorvall dog och hennes Det mest förbjudna aktualiserades, samma år som Erica Jongs Rädd att flyga (med ”det knapplösa knullet”) gavs ut på nytt, kom de på rad: Josefin Palmgrens Engångsligg, Sara Stridsbergs Darling River, Nina Wähäs Titta inte bakåt!

Alla skriver de om flickor/kvinnor som ”tar för sig” till synes obekymrat, på ett sätt som vi är vana att män gör. De månar om sin frihet, känner sig hemma i främmande städer och har ett starkt sug efter alkohol och kravlöst sex. Män är objekt, ett tidsfördriv.

Men redan i förfjol kom den allra bästa, Anne Swärds undersköna Till sista andetaget, med referenser till Godards film, och till Birgitta Trotzigs Dykungens dotter.

Kuriöst nog går Nabokovs barnnymf Lolita igen, men nu är det unga kvinnliga författare som gjort henne till sin. Tre av romanerna gestaltar äldre man/kille och ung flicka. Stridsbergs roman är direkt inspirerad av Vladimir Nabokovs ”pedofilroman” Lolita. Den skildrar moderlösa Dolores som växer upp med en aningslös pappa. Hon följer med när han träffar prostituerade och bedövar sig med sprit när vuxna män göra vad de vill med henne.

”Det jag tolkar som kärlek är i omvärldens ögon inget annat än våld och fientlighet.”

Anne Swärds roman påminner om Stridsbergs, samma intensitet och romantiska språk, med erotiska liknelser och metaforer. Vildhundar, bränder, och kroppar som smälter samman med naturen. Men Swärd har fler intressanta skikt: skarpögt skildrar hon klass och självförtroende hos arbetargrabben Lukas och överklassynglingen Yoel.

Överklassen har ett större svängrum för outsiderskap: skyddsnäten tar vid när det går utför.

Lo växer upp i skuggan av fabrikerna i Sydsverige på 70.talet. När hon är sex år blir den nästan dubbelt så gamla grannpojken Lukas hennes dödspolare. Relationen har erotiska laddningar, men de ligger aldrig med varandra.

Som vuxen reser Lo ensam utomlands och raggar främmande män: sex och fara hör ihop för henne. Swärd skildrar onekligen sex lustfyllt, men hur stor kan tillfredsställelsen vara då Lo bedövar sig med drinkar? Är det inte ett hål efter en försvunnen far som erövringarna ska fylla? Eller är det trotset mot mammas eviga förmaningar: ”Akta dig för kärleken!” Redan som barn fick hon nämligen höra: ”Du skulle kunna följa med vem som helst utan att något i dig sa stopp.”

Josefin Palmgrens Engångsligg är mer jargongig och yvig. Tjugoåriga medelklassflickan Klementin arbetar på reklambyrå i Stockholm. Hennes namn – som hon bytte till då hon var nio år – skvallrar om det puerila hos henne. Tidsmarkörerna är många: Alex Schulmans elakhet, fejsbook, antidepressiva och trenddiagnoser som ADHD och Aspberger. Klementin odlar ett mondänt förakt mot sin omgivning och skapar sig en roll som ”slampa”.

Hon gillar ”att ligga”, vilket är lika odramatiskt som att gå och fika. Förförelseakten vill hon sköta själv, och helst väljer hon ”elaka killar”.

Men hur mår hon egentligen bakom sin ”obrysamma slampfasad.” Jo, Klementin är tämligen befriad från självanalys. Hon lider av vestibulit, vilket betyder att varje samlags stönande är ett uttryck av smärta. Uppenbarligen ”skadar” hon sig med sex i ett beteende förklätt till frigjordhet.

Redan inledningsvis genomskådar läsaren Klementins självförsvar. Engångsligg hade blivit avgjort bättre om Palmgren hade hållit på informationen och låtit läsaren för ett slag leva i illusionen om en flicka som gör som hon behagar.

Tjugotvååriga Sabina i Nina Wähäs andra roman Titta inte bakåt! är besläktad med Klementin. Sabina odlar också en osårbarhet och befäster ett skenbart överläge genom att hävda ”jag har aldrig haft en enda relation där jag varit trogen.” Däremot håller hon sig med ett visst mått av självrannsakan. ”Kan det vara så att jag helt enkelt saknar empati.”

Wähä fångar skickligt sin blaserade Sabina med en skräddarsydd entonig berättarstil. Liksom Klementin skapar hon en roll som smart och intressant. Hon hävdar att unga människor ”bygger våra profiler och varumärken så tydliga som möjligt”. Det handlar om en generation som ”inte bryr sig om världen.” Föräldragenrationens politiska engagemang förlöjligar hon. Samt tvånget att ”bli något”. Sabina tar i stället jobb på en strippklubb där hon träffar Alex, en äldre man som gillar hennes nollställdhet: ”är det något som är avtändande för en man så är det en desperat och hungrig kvinna.”

Hans replik påminner mig om Rut Hillarps roman Sindhia från 1954. En föregångare i undersökningen av sexualitet och frihet. En ung kvinna vill vara lika erotiskt fri som männen i de bohemkretsar hon ingår i. Men slutligen inser hon att kravlösheten inför männen är ett självbedrägeri:

”Du älskar min frihet mera än mig själv. Vem vill ha min svaghet och mitt beroende.”

Anne Swärds Lo ligger närmast min önskedröm om den frigjorda flickan som bejakar begäret.

Lo genomgår dessutom en utveckling och konstaterar nyktert att sex har ett begränsat värde som tillfredsställelse: ”sex är inte så omvälvande som jag hade trott att det skulle vara”.

Kanske är det just detta som är poängen. Sexuell utlevelse ger insikter. Men det har mindre med frihet att göra än vad ”den sexuella revolutionen” gjorde gällande.

Anneli Jordahl