”För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på. ”

Harold Pinter

Det finns en sanning i Pinters raseri mot den politiska klassen och apparaten som har gjort politik till ett yrke. Det politiska samtalet har i stället blivit en fråga om teknik och teknikalitet. Det var uppenbart i valet 2010 när de stora kvällstidningarna räknade ut vad olika familjetyper ”tjänade” på högeralliansens politik respektive de rödgrönas. Valet blev ett bokföringstekniskt spel, inte frågan om vilket samhälle vi alla ska leva i.

Begreppet moral berördes i ringa omfattning. När man läser Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944) som lade grunden för välfärdsstaten möts läsaren ofta av just moraliska och etiska förklaringar till programmets 27 punkter; ”rättvisa” är begreppet som bär förslaget.

När dåvarande finansministern Ernst Wigforss och hans medförfattare argumenterar för att full sysselsättning ska vara en bärande del i efterkrigspolitiken skriver man ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling.”

Lite längre fram att ”en sådan rimlig och rättvis fördelning av det gemensamma arbetets avkastning ingår som en ofrånkomlig del av efterkrigstidens strävan till omdaning av samhället.”

Om vi hade följt logisk-politiska principer så hade man i stället menat att det skulle ge exempelvis högre tillväxt, mindre inflation, lägre arbetslöshet, så eller så ränteläge eller liknade.

Nu anger Wigforss övriga moraliska skäl även om de logisk-politiska blir en följd av det moral-politiska synsättet på samhället och samhällsutvecklingen.

Om vi använder Wigforss synsätt i dag så skulle inte argumentationen för jämviktsarbetslösheten vara självklar. Konsensuspolitiken skulle betyda fortsatt hög arbetslöshet.

Det är priset för den kraftiga reallöneutvecklingen, obefintlig inflation och låga räntor. Med andra ord själva grunden i Milton Friedmans ekonomiska hokus-pokus att låta penningvärdet stabiliseras in absurdum med och av en hög arbetslöshet.

Men ur ett moral-politisk perspektiv är detta önskvärt? Är det acceptabelt ur ett samhälligt perspektiv att 10–20 procent av arbetskraften ställs utan arbete. Är det en låglönearbetsmarknad som ska fånga upp delar av arbetskraften. Syftet är att skapa en servicearbetsmarknad som är till nytta för den mer välbeställda medelklassen och att de som hamnar i låglöneträsket får vara en lönepress för alla andra.

Ernst Wigforss skrev att ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling ” och här ligger det moraliska aspekten på politiken.

Arbetslösheten är en moralisk fråga – är det försvarbart att hålla flera 100 000 människor i arbetslöshet för att uppfylla en dogmatisk teori om incitament, absurd inflationsnivå och låga räntor?

Under 1990-talet bedrev fackföreningarna en omfattande verksamhet för att hålla sina medlemmar som var drabbade av arbetslöshet igång.

Bakom alla de olika arbetslöshetsprojekten fanns även en tanke att verksamheten skulle mobilisera till kamp mot arbetslösheten och de ansvariga därför.

Under 2000-talets kris har inga fackförbund haft sådan verksamhet värd att notera. Det har inte funnits statliga projektmedel, men frågan är om det inte har kostat mer i förtroende när de arbetslösa har lämnats åt sitt öde.

Men den moraliska aspekten;

Vem är fackföreningen till för?

För den som klarar sig eller de medlemmar som har drabbats av den disfunktionella kapitalismen?

Hur ska då arbetarrörelsen kunna återvinna nytt förtroende?

Politiken måste bygga på det önskvärda ur ett bredare samhällsperspektiv – vad vill arbetarrörelsen åstadkomma, hur vill vi att samhället ska utvecklas.

Men också att släppa den fotboja som apparatpolitiken som innebär att arbetslösa blir bondeoffer i en teoretisk modell som nu det är närmast konsensus kring. Likaså måste politikerna våga hålla stången mot de politiska tjänstemännens inflytande och den byråkrati som alltmer bestämmer politikens vägval.

Politiken måste åter bli en fråga om vilja och visioner om samhällsutvecklingen.

Det behövs helt enkelt ett arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det skulle lyfta arbetarrörelsen till förnyat förtroende och skapa en framtidstro som saknas i dag i den förvaltande politikens tyngande tillstånd.

Ingemar E. L. Göransson
Frilansskribent och samhällsdebattör