De är minismå, snygga och försvinner om man tar dem i handen. Ändå påverkar de så mycket. Snökristallerna.

Tillsammans är de starka. Välter kanske inga bilar men närapå.

Förra veckan skadades en lastbilschaufför när snö först rasade ner på bilen och sedan på honom. Just den arbetsplatsolyckan slutade dock utan allvarliga personskador, rapporterar TT. Tak rasar in både här och där och Arbetsmiljöverket uppmanar arbetsgivare att se över taken på sina arbetsställen.

Inte bara starka är de, iskristallerna. Utan också välorganiserade. Gaddar ihop sig, säger sitt, från höga och låga positioner i samhället.

Det finns en Facebookgrupp som heter Vi som gillar snö ibland och verkligen hatar den ibland. För skojs skull – helt meningslöst, lyder tillägget. Som med de flesta FB-grupper. Helt utan mening. Men ändå; gruppen har potential att öka från 149 medlemmar till några miljoner svenskar, skulle jag tro. För snö är ju kallt och blött och jobbigt och jävligt … och alldeles underbart, eller?

Om nu den här Facebookgruppen inte var så meningslös.

Den här veckan har kanske en hel del svurit över fulslask, underkylt regn och ishalka.

Vad gör snön med oss och hur får den oss att må? Vi får ta i mer, starta tidigare på morgonen, skrapa rutor, stappla fram, köpa broddar, trängas på bussar bland bulliga jackor; krångla. Resultatet blir spända axlar, depressioner, ensamhet, innesittande.

I arbetet, när vi har liten tid till reflektion och njutande, lyser kanske de underbart gnistrande sidorna av kristallerna med sin frånvaro.

En del tacklar det bättre än andra. Vana ger kompetens. Säger de där uppe i Nikkaluokta till exempel, som har sina köldrekord att snacka om.

Att vara insnöad är inte bara av ondo.

Samhällets snövana verkar dock inte leda till förbättringar. Trots att snön demonstrerar massivt i långa vallar längs landets alla gator. Vi tar inte tillvara kunskapen som byggts upp under årens lopp.

Själv njuter jag av snön under jobbresor i landet. Att åka tåg genom vita landskap när solen skiner: Mer rogivande får man leta efter (om nu tåget mot förmodan går som det ska).

Allra mest, måste jag erkänna, njuter jag när det nästan, bara nästan, är över. Snöglopp och sol en sen marsdag eller tidig aprildag. Gult torrt fjolårsgräs som spretar här och där. Med precis hela våren och sommaren orörd.