Arbetare har de tyngsta jobben. Men betydligt färre arbetare än tjänstemän får träna på arbetstid, visar en undersökning som Sifo gjort för LO-Tidningen.

– Det är den vanliga hierarkin. Tjänstemän är mer värda än kollektivanställda, säger Bo Andersson, arbetsmiljöombudsman på IF Metall, som inte är förvånad över siffrorna.

Sifo har frågat drygt tusen svenskar om de har möjlighet att träna på arbetstid, till exempel på en friskvårdstimma per vecka. Totalt svarar 33 procent ja på den frågan.

Men bland LO-medlemmar är det bara 25 procent som får träna på arbetstid. Bland TCO-medlemmarna är det 39 procent, bland akademikerna i Saco 48 procent.

En mindre, men ändå tydlig skillnad finns mellan privat och offentligt anställda. 27 procent av de privatanställda får träna på arbetstid, mot 42 procent i offentlig tjänst.

– Det är oerhört tråkigt, säger Bo Andersson om den tydliga klassklyftan. Vi har mycket förslitningsskador bland våra medlemmar, och vet att en del av dem går att förebygga genom att bygga upp starkare muskler.

– Ute på arbetsplatserna träffar jag ibland medlemmar som får träna på arbetstid, och det fungerar bra. Personalen både mår och arbetar bättre.

Klasskillnaden är alltså tydlig, och den kan vara större än vad siffrorna visar. I många kommuner finns möjligheten till friskvård på arbetstid på pappret – men i praktiken kan de som har de tyngsta jobben, till exempel inom äldreomsorgen, inte utnyttja den. Till skillnad från tjänstemännen på kommunkontoret kan de inte komma ifrån.

– Där friskvård på arbetstid finns är den i regel inte en rättighet enligt kollektiv­avtalet, utan en möjlighet ”om verksamheten så tillåter”, säger Per Bexelius, ombudsman på Kommunal i Stockholm. Och en schemalagd verksamhet som rullar dygnet runt är svår att lämna.

I kommunerna är friskvård på arbetstid en fråga som cheferna bestämmer över. I en och samma kommun kan de anställda vid en förvaltning ha en friskvårdstimma i veckan, medan kollegor vid andra förvaltningar inte har det. Flera förtroendevalda inom Kommunal vittnar om att det leder till ”tjafs”.

Den upplevda orättvisan har fått fler och fler kommuner att helt slopa friskvård på arbetstid. När tidningen Kommunalarbetaren i höstas undersökte friskvårdstimmen i 30 kommuner hade sju av­skaffat den, och fler var på väg.

Men den utvecklingen kan också ha rent ekonomiska orsaker.

Om den arbetstimme som går åt för motion varje vecka räknas som förlorad arbetstid kan kostnaden för arbetsgivaren lätt bli 6 000 till 8 000 kronor per år och person – betydligt mer än bidraget till gymkort kostar.

Är då friskvård på arbetstid ett bra sätt att uppmuntra anställda att sköta om sin hälsa, eller finns det bättre metoder?

– Att man får gå ifrån en stund på arbetstid för riktad friskvård är absolut bäst, svarar Bo Andersson. På så sätt når man fler som inte är så motiverade. Ska man träna efter arbetsdagen kan trött­het, dagishämtning och hushållsjobb lätt ta över.

Anna Iwarsson, generalsekreterare på Friskis och Svettis, har en annan syn.

– För mig känns både friskvårdsbidrag och friskvårdstimme förlegade. Det är traditionella lösningar som sponsrar dem som redan tränar.

– I stället bör ledningen skapa en kultur där träning ingår. Viktigast är att chefen själv tränar och ser till att också nyckelpersoner runt omkring honom eller henne föregår med gott exempel.