I den bästa av världar är alla arbetsgivare goda, löneutrymmet är stort och den enskildes vilja och förmåga till utveckling premieras. Riktigt så ser inte arbetsmarknaden ut. När Almegas vd Jonas Milton ger sin syn på lönebildningen (LO-Tidningen 17 december) utgår han från en situation som är minst sagt fantasifull.

Arbetsmarknaden är en marknad. Vi som arbetar säljer vår tid. Den tiden betingar ett värde men värdet ska inte vara hur lågt som helst. Det är kollektivavtalen som reglerar löner och villkor. På så sätt är det möjligt att ha ordning och reda på arbetsmarknaden.

LO motsätter sig inte att förbundens medlemmar får mer i lön men det är inte rimligt att ta från dem som tjänar minst för att ge till dem som tjänar mest. Därmed säger vi nej tack till ett samhälle där de som har de sämst betalda jobben måste ha två arbeten för att få ihop en lön som det går att leva på. Här finns svaret på varför det varit vanligt med låglönesatsningar.

Arbetsgivarna vill ha en mer individuell lönesättning och hänvisar till individens egen styrka. Problemet är att arbetsgivarna utgår från att Sven snickare är en jämbördig part med Skanska, Ursula undersköterska är en jämbördig part med Sahlgrenska liksom kallskänkan Kim är jämbördig i sin relation till Sodexo. Det är ett önsketänkande.

LO-förbundens medlemmar har minst individuell styrka på arbetsmarknaden. Det beror på att utbytbarheten är stor och antalet personer många. Därmed blir det förståeligt att vi avvisar envetna propåer om individuella förhandlingar, nollavtal och/eller bara lokala löneförhandlingar.

Det är orealistiskt ur ett rättviseperspektiv. Resultatet kommer att förskräcka och påverka hela samhällsstrukturen.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män är stor. Medellönen för samtliga kvinnor är 24 800 kronor i månaden och för män 29 600 kronor. Det är en skillnad på 4 800 kronor till männens favör. Merparten av skillnaden kommer sig av att individer som arbetar i de kvinnodominerade sektorerna inte har samma styrka som de individer som arbetar i manligt dominerade branscher. Frågan är vilka åtgärder som löser problemet med att kvinnors löner sätts utifrån helt andar premisser än mäns? Så som utvecklingen sett ut är det knappast marknadskrafterna.

Ändå vill både arbetsgivarna och regeringen ge marknadskrafterna ännu mer spelutrymme.

Visst kan en mer individuellt präglad lönesättning vara framgångsrik i vissa fall. Tyvärr fungerar det bara på kort sikt och i branscher som har goda tider.

Det lämpar sig definitivt inte för den kvinnodominerade servicesektorn. Trots att branschen växer så det knakar är arbetsgivarna inte beredda att sätta till en enda krona mer i löneutrymme. Därmed blir det tydligt att det är stor skillnad på hur arbetsmarknaden ser ut och hur den borde se ut.

Per Bardh
LOs avtalssekreterare