Foto: Daniel F Bukaty / Scanpix

Myten om det ensamma, ofta manliga geniet är just en myt. Kreativitet skapar vi tillsammans. Ändå får Edison stå ensam som glödlampans uppfinnare medan Einstein gör detsamma för relativitetsteorin.

Samtidigt har Einsteins fru, matematikern Mileva Maric, fallit i glömska. Marics betydelse för Einsteins forskning framgår tydligt i Liv Strömquists seriealbum Einsteins fru. Einstein kallade till exempel själv forskningen kring bland annat relativitetsteorin för ”vår”.

Inte heller är Maric den enda kreativa andrepilot som offrats på genikultens altare. När forskaren Kathryn Sutherland vid Oxford nyligen gick igenom Jane Austens handskrivna manuskript upptäckte hon till exempel mängder med grammatiska fel och stavfel.

Sutherland sänkte därmed den långlivade myten om att Austens verk skulle ha kommit ”direkt från pennan”. Bakom klassiker som Emma och Stolthet och fördom står förmodligen en skoningslös redaktör.

I tidskriften Slate Magazine presenterade journalisten Joshua Wolf Shenk också nyligen ett bokprojekt som ska handla om kreativa par. Och som ett led i detta uppmanade han läsarna att bidra till processen genom att kommentera på projektets Facebooksida.

Vad är detta om inte en form av kollektiv kreativitet? Ändå är det endast Shenks namn som kommer att stå på omslaget. Så fungerar genikulten: komplexa, kollektiva processer förenklas genom att ett fåtal individer får all kredd.

Historikern Howard Zinn, som nyligen gick bort, är en av få som har kritiserat en historieskrivning baserad på ”stora, vita män” och i stället utgått från kulturer. En berättelse med konkreta hjältar är trots allt betydligt mer dramaturgiskt tilltalande än abstrakt, kollektivt arbete.

Ändå, menar Shenk, växer prestationer och utveckling snarare ur relationer. Redan under tidigt 1900-tal menade till exempel vetenskapsfilosofen Ludwik Fleck att vetenskapen i sig var en tankestil som utvecklas under många år i en förhandlingsprocess mellan forskare i ett tankekollektiv.

På senare år har också den synbara, kollektiva kreativiteten varit på uppgång. Många av oss är i dag sammankopplade på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig innan Internets stora genomslag på 1990-talet. Och på Facebook har själva delandet av länkar och idéer blivit till en viktig komponent.

Även Wikipedia, och andra närbesläktade wikiprojekt, baserar sig på en kollektiv kreativitet. Oavsett om det handlar om en encyklopedi eller en receptsamling kan alla ändra i innehållet på en wikisida. På så vis blir dessa sidor till ett slags tankekollektiv som alla som deltar kan dra nytta av.

Samtidigt lever myten om det ensamma geniet kvar på vissa områden, särskilt då inom kulturen. Medan de naturvetenskapliga nobelprisen ofta delas ges litteraturpriset sällan till mer än en.

Nyligen föreslog författaren Sigrid Combüchen i Sydsvenskan att flera olika författare skulle kunna dela på äran. Hon förklarar svårigheterna att göra detta med att konstnärlig intelligens bedöms som ”gåtfull” och därför ”i varje enskilt fall unik och odelbar”.

Combüchen menar dock inte att flera olika personer ska kunna prisas för ett och samma författarskap. Ingen har heller föreslagit att årets pristagare Mario Vargas Llosa bör dela priset med någon av sina muser. Inte ens, då postumt, med Julia Urquidi. Hon var hans första hustru och Tant Julia och författaren (1977) är baserat på deras äktenskap.

Urquidi skrev själv en självbiografi några år senare där hon kritiserade Vargas Llosa för att han i romanen underskattat hennes roll i hans tidiga författarkarriär. Ödet hade hon gemensamt med Mileva Maric.

Det manliga geniet må vara medielogiskt korrekt. Men är det inte dags att uppvärdera musan? Ingen kan leva helt isolerad från omvärldens impulser. Och just därför har det aldrig i historien, vare sig i konsten eller i vetenskapen, existerat ett ensamt geni.

Eller som författaren Tony Kushner skriver i sina anteckningar till den prisade pjäsen, och senare miniserien, Angels in America: ”den minsta odelbara enheten är två personer, inte en”. Kreativiteten är i grunden ett nät, inte en ensam stjärna.

Ellen Albertsdóttir