När vi filmade regnskogar på Borneo för mer än 20 år sedan fanns det fortfarande vita fläckar på kartan. ”Map data incomplete”, stod det skrivet med tunna bokstäver över Borneos inre. Idag är de vita fläckarna borta, dessvärre tillsammans med skogen.

Den vita fläcken var drömmen om det spännande okända, kanske också inom mig själv.

Nu är de borta för alltid, trodde jag.

Men så en dag år 2006 såg jag plötsligt en vit fläck igen! På Google Earth.

Mitt i Europa, tio mil söder om Frankfurt.

”Du menar hårdrockbandet Ramstein”, säger mina tyska vänner. Dom är stora här i Tyskland.

Men den vita fläcken visar sig vara en amerikansk flygbas.

Ett centrum i det nätverk av amerikanska flygbaser som alltsedan andra världskriget breder ut sig över vår planet. Stilla havet, Japan, Korea, Indiska oceanen, Persiska viken, Mellanöstern, Europa, Grönland. Och givetvis Afghanistan.

Foto: Daniel Roland / Scanpix

Ramstein är den största amerikanska basen utanför USA. Utan Ramstein skulle det inte finnas något krig i Afghanistan.

Basen ligger mitt i de tyska vindistrikten. Omgiven av mjuka kullar, en medeltida borg och en prydlig by med korsvirkeshus.

Jag passerar gränsen. Åker bil längs ett glest utspritt system av hus formade som torn, kuber, liggande rektanglar målade i samma smutsgröna färg. Ändå rent och putsat.

En prydlig amerikansk småstad utan stadskärna.

Men det är något som inte stämmer. Efter ett tag förstår jag. Det finns ingen reklam här inne. Bara svarta texter mot vit botten. En amerikansk flagga.

”Fred på jorden. Ramstein airbase.”

Hotellet höjer sig över den omgivande bebyggelsen, stål, glas och röd sandsten, dörrar som glider mjukt, hårda steg på mjuka mattor, nästan luktlöst. En folkmassa mumlar på amerikanska, det enda språket härinne. Hotelldirektören hälsar oss välkomna vid springbrunnen, en svag indisk accent. ”Vi har redan ätit frukost på andra sidan, i Tyskland, innan vi gick över gränsen till USA”, säger jag.

Jag avbryts av en man i amerikansk uniform. Mitt påstående är inte relevant. Frågan om var vi egentligen befinner oss är inget som angår en hotelldirektör.

”Bara så ni vet.”

Sorlet runt omkring oss stiger. Ett bayerskt kapell i Lederhosen och jägargröna västar spelar umpa-umpa på mässingstrumpeter. Vi banar oss fram genom massan av hemmafruar, tomma shoppingvagnar, rullstolar, t-shirts, fritidsjackor, småbarn och uniformer. En general kliver upp på en låg tribun, någon föser fram en afrikansk flicka, hon kan väl vara fem år, sätter en stor sax i händerna på henne. Visar på ett rött band.

”När bandet är klippt tar vi ett stort steg in i framtiden”, säger generalen.

”Alla vi 50 000 som arbetar här. Det är med stolthet jag förklarar världens största militära shoppingcenter för öppnat. En stor dag. Wow.”

En man i grå och blå flygaruniform och halvfull kundvagn griper efter några tyska porslinsfigurer.

”Ramstein är the gateway to Europe. En fantastisk plats. Det här shoppingcentret är som en dröm. Jag flyger från öster, sårade krigare, en stor ära. Det är en lättnad att veta att detta shoppingcenter finns. Låt oss önska de sårade en god shopping. Verkligen.”

Jag fortsätter längs huvudgatan, flera kilometer; den tyske polischefen har sitt kontor i en anspråkslös byggnad bakom den stora bowlinghallen med 40 banor.

Jag är förvånad och han märker det. Vad gör en tysk polis härinne.

”Det är bäst så”, säger han torrt. ”Vi sköter vårt, amerikanarna sitt. På något sätt måste vår tyska lag visa sig även härinne.”

”När muren föll drog sig ryssarna tillbaka från Tyskland, men inte amerikanarna”, säger jag.

Han drar på svaret.

”På den tiden försvarade den här basen Tyskland mot ryssen. Så är det inte längre. Nu är det här ett nav, härifrån flygs trupper, vapen, ammunition till Afghanistan. Ja, till alla platser på jorden där amerikanarna har militära intressen. Men som ni förstår är detta en känslig fråga för den tyska opinionen.”

Han pekar upp mot en hylla. Där står tre tyska poliser i grön ebonitplast. Den ene håller öronen, den andre för ögonen, den tredje för munnen.

”Vackra, inte sant.”

Utanför flygterminalen står soldater i kamouflageuniformer, röker under tystnad.

Metallampor speglar sig i glasfasaden, det är kö vid incheckningsdiskarna.

Ingen reklam, bara gråkall metall.

Jag frågar en pilot om han ser sig som vår tids riddare. Han skrattar.

”En vacker tanke. Vår tids gentlemän. Vet inte om vi är så ridderliga.”

Han nämner något om en flygning till Guantanamo.

Högtalarröster, allt tätare.

”Sista utrop för resande till Pristina, Kosovo. Incheckning påbörjad för Kuwait.”

Det är kö i rulltrappan längs galleriet hela vägen runt.

”Vi är på väg till Afghanistan”, säger en kille. Han är inte 20 fyllda.

Ser nervös ut. Samtidigt drillad, ett enda ”Yes Sir!” När han får höra att jag varit i Afghanistan på 70 talet kan han inte hålla sig.

”Hur är det där? Berätta!”

Snett ovanför oss visas de senaste nyheterna från CNN. Bilder på Obama som tar emot fredspriset i Oslo. Ingen av soldaterna tittar. Inte ens vi själva.

Utanför fönstren står transportplanen på rad.

Så småningom får jag tag på en tysk som arbetat på basen. Han slutade helt nyligen. Säger att han lastat kistor fulla med döda soldater.

Inne på shoppingcentret pågår handeln för fullt.

Bara en vanlig dag på Ramstein airbase.

Björn Cederberg