När Mona Sahlin förra helgen meddelade sin och hela den socialdemokratiska partiledningens avgång vände hon upp och ner på dagordningen för partiets eftervalsarbete. Fram tills dess hade partimedlemmarna trott att de först skulle diskutera kriskommissionens rapport och därefter personfrågorna.

Logiskt sett är det rimligt att först diskutera på vilka områden partiets politik behöver förändras och därefter vilka personer som ska anförtros att föra ut politiken. Om inte annat därför att de som väljs helst bör känna till och gilla den nya politik de förväntas företräda.

Men i dagens mediestyrda samhälle var det ett svårgenomförbart upplägg. Att analysera politikens innehåll kräver tid och eftertanke, om personer är mycket lätt att omedelbart ha en åsikt.

Följaktligen spekuleras nu i dagspressen med stor iver över tänkbara och otänkbara efterträdare till Mona Sahlin.

Valberedningens svåraste uppgift blir förmodligen inte att ena partidistrikten kring en ny partiledare. Men med byte av partiledare brukar ske byte av partiledarens närmaste medarbetare, det vill säga partiskreterare och ekonomisk-politisk talesman. För att partiet ska fungera måste dessa tre i ledningen vara någorlunda ense om tagen.

Många tror att valet av en ny partiledning blir en uppgörelse mellan en höger- och vänsterfalang i partiet. Det tror inte jag. Åtminstone hoppas jag att valberedningen är så klok att en nyvald partistyrelse precis som i dag speglar de olika uppfattningar som finns inom partiet.

Partiet kan inte gärna stå utan ledning en längre tid. Extrakongressen måste därför hållas så fort som är praktiskt möjligt, det vill säga i februari eller mars nästa år.

Hur partiets kriskommission ska hinna bli klara med sina rekommendationer på så kort tid och hur dess förslag ska hinna diskuteras bland partiets medlemmar före extrakongressen är ett partidemokratiskt problem, inte minst med tanke på hur omfattande uppdrag kommissionen fått.

En lösning på dilemmat kan vara, som föreslagits av Anne-Marie Lindgren vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, är att kommissionens uppdrag inför kongressen begränsas till mer centrala frågor som till exempel ekonomisk politik, och till att därefter arbeta vidare med mindre kontroversiella frågor under ytterligare några månader. Extrakongressen får därmed tillfälle att i några huvudfrågor ange en viljeinriktning för partiets framtida politik.

Alla talar idag om vikten av att förnya partiets politik. Men varje förnyelse, vilket innehåll den än får, måste utgå från vad partiets medlemmar vill – och då duger det inte att börja en omstart med att utesluta dem från inflytande.