Under de senaste tio åren har många av de välfärdstjänster som tidigare utfördes av kommuner och landsting tagits över av privata företag. Inom skola, vård och omsorg arbetar numera omkring 170.000 anställda i privatägda bolag, vilka i sin tur ofta ägs av riskkapitalbolag med säte i utlandet.
Att det är just riskkapitalbolag som etablerat sig inom skola, vård och omsorg beror paradoxalt nog på att investeringarna är i det närmaste riskfria. Verksamheterna är ju helt och hållet skattefinansierade och intäkterna bestämda i förväg enligt en fastställd taxa – ett drömläge för en riskkapitalist.
Till skillnad från i andra länder saknas dessutom i Sverige begränsningar för hur stora vinster ägarna av de privata välfärdsföretagen får ta ut – ett förhållande som de utnyttjat maximalt. Av en aktuell SCB-studie framgår att avkastningen på totalt kapital i de privata välfärdsföretagen uppgick till 13 procent, alltså betydligt högre än i det övriga privata näringslivet där avkastningen i snitt var nio procent.


En stor del av dessa vinster hamnar sedan i utländska skatteparadis och undandras därmed från beskattning i Sverige. På så vis blir skattebetalarna dubbelt skinnade. De tvingas först att med sina skatter finansiera absurda övervinster och sedan får de se dessa vinster försvinna ut ur landet.
Många inom arbetarrörelsen vill förhindra detta stötande slöseri med skattemedel genom att införa ett vinstförbud i alla privata välfärdsföretag. Det är lätt att förstå bevekelsegrunderna för detta krav, men det är knappast särskilt realistiskt.
Vad man då förespråkar är i praktiken ett förbud för all privat verksamhet inom vård, skola och omsorg, något som vore att slänga ut barnet med badvattnet. Däremot finns det goda skäl att införa spärregler för vinstuttaget, skärpa ersättningsreglerna och öka kontrollen av de privata välfärdsföretagen.

Privata välfärdsföretag som helt finansieras med skatter brukar motiveras av tre skäl. Det första är att de ökar valfriheten för medborgarna. Det andra är att företag som tävlar om medborgarnas gunst antas vara tvungna att hålla en hög kvalitet. Och det tredje är att ökad konkurrens mellan välfärdsföretagen ska leda till en kostnadspress som minskar skattebetalarnas utgifter.
Det ligger en del i alla dessa argument, men inte alltför mycket. Det är också lätt att se att argumenten är delvis oförenliga.
Så gott som alla empiriska studier som gjorts visar att likvärdig utbildning och vård kostar ungefär lika mycket vem som än utför den. Det är inte så överraskande. Inom skolan och vården uppstår sällan undergörande produktivitetsförbättringar. Kunskapen om vilka arbetsmetoder som är effektiva sprids snabbt. En bra skola eller vårdinrättning kostar därför lika mycket oavsett utförare.
Eftersom likvärdiga verksamheter kostar lika mycket oavsett driftsform kan vinster bara uppstå om den private vårdföretagaren tubbar på kvalitetskravet. Att till exempel vissa förskolor kunnat göra häpnadsväckande vinster beror på att man ökat barngruppernas storlek och haft en lägre andel förskollärare.


Privata skolor kan göra vinster genom att införa lärarlösa lektioner, inte hålla sig med skolbibliotek, matbespisning och egna gymnastiksalar.
Inom privat sjukvård finns en tendens till medicinskt omotiverad överkonsumtion, som förvisso ökar omsättning och vinster, men knappast bidrar till kostnadsbesparingar.

Argumentet att privata skolor och vårdcentraler kan öka valfrihet och tillgänglighet har en större relevans. Men dessa värden är inte gratis. Som varje kommunalman vet kostar många små skolor betydligt mer än färre och större skolor.
Inom sjukvården har under senare år överlag servicenivå och tillgänglighet höjts. Väntetiderna har kortats och undersökningarna går fortare. Vården sker i större utsträckning på patienternas villkor. Allt detta är gott och väl, men förbättringen är inte gratis utan måste betalas via skattsedeln.

Ett stort problem med privata välfärdsföretag är de nuvarande reglerna för skolpeng och vårdval. Dagens ordning fungerar i praktiken så att privata skol- och vårdbolag kan starta oavsett om kommun och landsting vill ha dem eller ej.
Vi har fått ett system där privata aktörer har fått närmast fri dragningsrätt på kommunala skatteintäkter. Inga andra länder har så befängda regler.
För att förhindra oskäliga vinster kan man införa olika slag av spärregeler. Än bättre vore att inrätta en ny associationsform som passar för välfärdsföretag som inte ägs av kommun eller landsting.
Modellen kan hämtas från de icke-vinstdrivande stiftelser som är vanliga i andra länder. I dessa gäller att alla överskott, utom en låg kapitalränta, måste användas till att utveckla den egna verksamheten. Genom att verksamheten är i princip icke-vinstgivande uppmuntras professionell styrning och ansvarstagande.
Ytterligare en självklar åtgärd är att införa offentlig revision av privata skol- och vårdbolag. Redan detta skulle leda till en uppstramning. Medborgarna har rätt att veta hur deras pengar används i företag som de finansierar till hundra procent. För att ytterligare garantera medborgerlig insyn bör personalen ges samma meddelarskydd som gäller för annan offentlig verksamhet.

Med reformer av det här slaget skulle de privata välfärdsföretagen kunna bli ett värdefullt komplement till kommunernas och landstingens egen verksamhet. De yrkesverksamma skulle få fler arbetsplatser att välja mellan och skattebetalarna veta att deras pengar används till vad de är avsedda.


Vinst uppstår när man från intäkterna dragit ifrån kostnader och avskrivningar. Som ett resultatmått kan den med fördel användas för att mäta effektiviteten även i offentlig verksamhet.

Men det är nu en sak. En helt annan sak är att se vinsten som ett överordnat mål för verksamheten. Vinst som drivkraft hör inte hemma i den gemensamma välfärden och ju förr vi inser det, desto bättre.