Om två veckor ska regeringen för riksdagen redovisa om den vill förlänga den svenska militära närvaron i Afghanistan. Det sker mot den sorgliga bakgrunden att en svensk soldat nyligen stupat och ytterligare två är svårt skadade.

Det Nato-ledda kriget i Afghanistan har pågått i snart tio år. Invasionen motiverades med att USA och Storbritannien ville störta talibanregimen och ta tillfånga al-Qaida anhängare. Därefter skulle en afghansk övergångsregering bildas vars egna säkerhetsstyrkor skulle ersätta de utländska soldaterna.

Det senare har visat sig omöjligt. Trots tio år av oavbruten ”fredsframtvingande krigföring”, som termen lyder, är freden mer avlägsen än någonsin och Afghanistan styrs av en korrupt regering, som är avskydd av stora delar av befolkningen.

Att Sverige alls lät sig lockas in i detta Nato-ledda krigsäventyr var ett stort utrikespolitiskt misstag. Att Sverige aktivt gett sitt stöd till ett bombkrig i Afghanistan, som igångsatts av George W Bush och Tony Blair, är ett direkt brott mot den förhandlings- och fredslinje som Olof Palme alltid försvarade.

När Sverige vid andra tillfällen sänt militär trupp utomlands har det rört sig om att övervaka ett stilleståndsavtal eller att se till att bevara en ingången fred. Fredsframtvingande krig har vi på grunder förhållit oss kallsinninga till. De slutar sällan lyckosamt.

Allt fler regeringar inser att någon militär lösning inte finns i Afghanistan. Ändå drar de sig för att hämta hem sina trupper, eftersom en reträtt kan bli upptakten till ett förödande inbördeskrig som eventuellt slutar med att talibanerna återtar makten.

Av det skälet tänker USA länge ha kvar befästa militärbaser i Afghanistan, även om den amerikanska utrikesledningen hoppas på att den afghanska militären småningom på egen hand ska klara den direkta krigföringen. Utan fortsatt amerikansk närvaro överlever dock sannolikt ingen afghansk regering.

Sverige bör för sin del dra tillbaka sina trupper med början nästa år. Hur snabbt och i vilken takt det kan ske kan diskuteras, men ett slutdatum för avvecklingen av vår militära närvaro måste fastställas.

Sverige bör samtidigt klargöra att vi är beredda att ekonomiskt stödja återuppbyggnaden av det krigshärjade Afghanistan. Humanitärt bistånd till den fattiga landsbygdsbefolkningen borde få hög prioritet.

Huvudansvaret för återuppbyggnaden av Afghanistan måste förstås ligga på USA och Storbritannien som startat kriget. Hittills har de dock bara lagt ut en bråkdel av vad kriget kostar på att förbättra den afghanska befolkningens levnadsvillkor. Kriget har varit viktigare än förutsättningarna för freden.