Nobelpristagaren i ekonomi, den amerikanske ekonomen Paul Krugman, hyllade i förra veckan i New York Times den svenske vice riksbankschefen Lars E O Svensson för att denne, till skillnad från sina direktionskolleger, vågar förorda en fortsatt lågräntepolitik så länge arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande präglar den svenska ekonomin.

För Krugman är dissidenten Svensson ett ljus i det europeiska ekonommörkret. Svensson är en av de få ekonomer som insett att hotet mot Europas ekonomier inte är inflation utan deflation.

Visst finns det fog för Krugmans farhågor. Inom de flesta europeiska länder förbereder regeringarna nu omfattande sparpaket utan att reflektera över om de därmed ånyo framkallar en ekonomisk kris.

Den nya konservativa regeringen i Storbritannien har lovat att skära ned statsutgifterna med 25 procent på fyra år. Det betyder ett bortfall om 600 000 offentliga jobb och många engelska ekonomer tror att minst lika många jobb slås ut i den privata sektorn.

Hästkuren i Storbritannien är inte unik. Irland har i tre omgångar gått in med stöd till kraschhotade banker med belopp som drivit upp landets budgetunderskott till 30 procent av BNP. Men finansmarknaden är inte nöjd utan kräver mera stöd.

Samtliga medelhavsländer har allvarliga problem, allra störst har Grekland som hotas av statsbankrutt. Men Spanien med 20 procents arbetslöshet och Italien med en växande statsskuld riskerar snart att hamna i samma prekära läge.

Även Europas två ekonomiska stormakter, Tyskland och Frankrike, planerar smärtsamma besparingar, vilka numera alltid handlar om att skära i sociala utgifter och minska antalet offentliga jobb. Idén att företag, banker och högavlönade ska ta sin del av bördan är otänkbar i dagens nyliberala värld.

Vad händer om alla länder genomför sina sparplaner? Ingen vet. Men risken är stor att sparhysterin effektivt tar död på den svaga återhämtning som skett i Europas länder det senaste året.

Och om så sker uppstår två obehagliga frågor: Hur många företag överlever ännu europeisk efterfrågekollaps? Och vad händer med ländernas demokratier om vi går mot en massarbetslöshet som närmar sig 1930-talets? Och vad händer om det finansiella systemet brakar samman ännu en gång?

Vi är inte där ännu, men vi är farligt nära. Under den globala finanskrisen satsade regeringarna ofantliga belopp för att rädda banker och finansinstitut. Nästan alla stater tömde sina ekonomiska reserver i botten.

Nu är alla länder fanatiskt upptagna av att undanröja de statsfinansiella obalanser som uppstod under räddningsaktionen. Alla vill arbeta bort budgetunderskotten genom att skära i välfärden och sänka löner.  Men åt det som en utlöste den senaste krisen – de okontrollerade finansmarknaderna – gör regeringarna väldigt lite. Europas länder har blivit finanskapitalets gisslan.

För Krugman och självkritiska ekonomer av hans slag är detta kvalificerat vansinne. Deras recept är att regeringarna måste skaffa sig andrum genom budget- och lågräntestimulanser. Och under tiden måste de metodiskt se till att återta kontrollen över finansmarknaden. Annars dröjer det inte länge innan Europa drabbas av en ny ekonomisk katastrof.