Genom att införa ett så kallat husbidrag, den officiella benämningen på rut och rot, har regeringen genomfört en populär – populistisk skulle en del säga – förnyelse av välfärdspolitiken. En angelägen uppgift är att pröva om systemet går att utveckla till ett generellt inslag i vår välfärd, utifrån dess egna grundläggande principer.

Vilka är då dessa principer?

➊ Nationalekonomiskt syftar husbidragen till att öka efterfrågan på inhemskt producerade tjänster. Grundtanken är att bidragen ska göra hushållstjänsterna relativt billigare jämfört med importerade varor som hemelektronik och bilar. En del av hushållens konsumtion kommer därmed att omfördelas från import till inhemskt producerade tjänster när dessa får ett mer konkurrenskraftigt pris. Därigenom leder bidragen till ökad sysselsättning i Sverige (och till minskad sysselsättning i utlandet).

Genom att bidraget bara kan användas till köp av tjänsteutförare med f-skattesedel antas skattefusk och svartarbete motarbetas. Kriminalpolitiskt innebär detta en intressant innovation. Skattebrott ska motverkas genom att staten helt eller delvis skattebefriar presumtiva brottslingar.

Mer komplicerad än så är inte den ekonomiska teorin bakom husbidrag. Nuvarande utformning av bidragssystemet har dock vissa påtagliga svagheter som måste avhjälpas. För det första är systemet diskriminerande genom att det inte gäller alla tjänsteföretag som tillhandahåller tjänster som slutkonsumeras i hemmen.

För att åstadkomma verklig konkurrensneutralitet måste bidragen omfatta alla tjänsteföretag. Förutom till städ- och byggföretag bör bidragen därför även gälla tjänster från frisörer, klackbarer, kemtvättar, bilverkstäder, restauranger, pizzerior, it-service, taxi och kollektivtrafik med flera företag som alla förser hushållen med tjänster som de är i behov av.

Dagens ordning att vissa företag gynnas på bekostnad av andra är principiellt oacceptabelt. Även i branscherna ovan förekommer omfattande skattefusk varför en utökad subvention kan antas få samma gynnsamma effekter på skattemoralen som de anses få inom städ- och byggbranscher.

➋ Socialpolitiskt är avsikten med husbidragen att underlätta familjernas livspussel så att de får mer tid över för att umgås med barn, släkt och vänner. Detta är en vällovlig ambition men innebär en avsevärd utökning av statens välfärdspolitiska åtaganden, som inte är utan komplikationer. Familjernas livspusselsproblem ser nämligen olika ut.

För den ensamstående mamman som bor i en tvårummare i Hökarängen är sällan bidrag till städning en förstahandsprioritet, bland annat därför att även med bidrag är tjänsten alltför dyr för henne. Däremot skulle hennes livspussel underlättas om hon till exempel då och då kan inhandla en bidragsberättigad hämtpizza, som gör att hon kan umgås med barnen i stället för att stressa fram kvällsmaten. Eller så väljer hon att köpa månadskort i kollektivtrafiken åt barnen.

Också här inser vi vikten av att dagens husbidrag utvidgas till att omfatta alla typer av tjänster som hushållen har nytta av. Först därigenom kan vi skapa en verklig valfrihet som kommer alla hushåll till del. Ökad valfrihet inom offentligfinansierade verksamheter är numera ett okontroversiellt mål som självklart bör gälla även för hushållstjänster.

➌Fördelningspolitiskt måste hushållsbidragen omvandlas till ett inslag i en generell välfärdspolitik, det vill säga bidragen ska komma alla hushåll till del på samma sätt som barnbidraget kommer alla barnfamiljer till del.

Tyvärr är det inte så. Dagens system fungerar som om vi skulle ge väsentligt högre barnbidrag till rika familjer. Det är ju väl belagt att de riktigt stora husbidragen bara kan kvitteras ut av hushåll med mycket höga inkomster.

För att ta ett konkret exempel. Två i övrigt välförtjänta samhällsmedborgare som chefen för Aftonbladets samhällsredaktion Lena Mellin och den pensionerade statsministern Göran Persson kan vardera kvittera ut tiotusentals kronor årligen i städbidrag. Konkret betyder det att lågavlönade städare, deltidsarbetande studenter och andra med små inkomster med sina skatter är med och betalar deras och andra höginkomsttagares städning.

En liknande omfördelning sker även inom rot-systemet. I realiteten innebär ju rot att landets hyresgäster med sina skatter betalar reparation och underhåll åt landets småhusägare. En sådan orättvisa är omöjlig att försvara i längden.

Hur bör vi då reformera hushållsbidragen för att de ska bli ett modernt, rättvist och oomstritt inslag i välfärdspolitiken? Lösningen är uppenbar. Det är att ersätta dagens krångliga bidragssystem med hushållscheckar som en gång om året delas ut till alla medborgare över 18 år.

Checkhäftet bör förslagsvis innehålla 50 kuponger värda 100 kronor vardera, alltså totalt få ett värde om 5 000 kronor. Någon begränsning för vilka tjänster som får inhandlas ska inte finnas, förutom att inköp bara kan ske hos företag med f-skattesedel.

Ett sådant checksystem är förstås inte gratis. Kostnaden kan uppskattas till 35 miljarder. Men en bra grundplåt erhålls genom att pengarna från dagens rot och rut, som nästa år beräknas kosta uppemot 15 miljarder, överförs till checkkontosystemet. Resten får staten skjuta till som en generell köpkraftsstimulans vilket kan motiveras i dagens konjunkturläge.

Med en sådan reform skulle vi i ett slag kunna fullända dagens ofullkomliga husbidragssystem.

Vi skulle för det första uppnå syftet att kraftfullt stimulera alla tjänsteföretag och därmed bidra till att öka sysselsättningen i dessa och motverka svartarbete. Vi skulle för det andra åstadkomma ett konkurrensneutralt system som ger alla tjänsteföretag chans att tävla på lika villkor. Vi skulle för det tredje, till skillnad från i dag, åstadkomma äkta valfrihet, eftersom alla vuxna kommer att kunna använda sig av checkarna. Och vi skapar slutligen ett fördelningspolitiskt rättvist system.

Varför ännu inget parti ställt sig bakom denna uppenbara lösning är ett mysterium. Är förklaringen månne den att partierna inte vill inse att detta är den logiska och oundvikliga konsekvensen av deras eget tänkande?

Läsaren av denna ledare undrar möjligen om den ska tas på fullt allvar eller läsas som en ironisk betraktelse. Svaret är både och. Men om vi anser att staten ska ge riktade bidrag för att underlätta familjernas livspussel i stället för att använda pengarna till att anställa mer personal inom skola, vård och omsorgen är det här den politiskt mest rimliga vägen att gå.