KOMMENTAR. Mycket av den politiska eftervalsdebatten har handlat om hur partierna ska handskas med de främlingsfientliga Sverigedemokraterna som nu tagit sig in i riksdagen.

Utgångspunkten har varit att resultatet från valnattens röstsammanräkning kommer att stå sig. I så fall skulle Sverigedemokraterna som det heter få rollen som vågmästare.

Beteckningen vågmästare är dock missvisande. Ett vågmästarparti är ett parti i den politiska mitten, som kan regera med hoppande majoriteter genom att än söka stöd från partierna på högerkanten än från partierna på vänsterkanten.

I den positionen befinner sig inte Sverigedemokraterna. Det är ett extremt högerparti. Deras eventuella inflytande beror på om regeringen Reinfeldt – om den inte vid den slutliga sammanräkningen får egen majoritet (vilket i skrivande stund är oklart) – är beredd att söka stöd av Sverigedemokraterna i stället för att söka kompromisser över blockgränsen.

Fredrik Reinfeldt har hittills uteslutit uppgörelser med Sverigedemokraterna. Men om det är allvarligt menat återstår att se. 1991–1994 regerade Carl Bildt med stöd av Ny Demokrati efter mer eller mindre hemliga överenskommelser med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.

På valnatten flörtade Fredrik Reinfeldt med Miljöpartiet. Han sa sig vilja undersöka förutsättningarna för ett fördjupat samarbete. Miljöpartiet har hittills värjt sig mot inviterna. Det kan man förstå.

Det handlade ju uppenbart om en inbjudan med armbågen; om det är behövligt tar vi gärna mot ert stöd, annars struntar vi i er, var Reinfeldts underförstådda budskap till miljöpartisterna.

Blockpolitiken har ett pris. När den segrade sidan får en egen majoritet uppstår visserligen inga parlamentariska problem. Vinnarna kan driva igenom sin politik utan hänsyn till oppositionen, om den så vill. Det sägs gynna ett effektivt regerande.

Men att en majoritetsregering alltid kan köra över oppositionen betyder inte att det alltid är klokt att göra det. Stabila politiska lösningar kräver ett mått av samsyn över blockgränserna.

Beslut som stöds av en stor majoritet av riksdagsledamöterna blir mer legitima än beslut som trumfas igenom av 51 procent.

Den borgerliga alliansen var under förra valperioden föga inställd på att söka samförstånd över blockgränserna. I många frågor, som till exempel arbetslösförsäkringen, förde den en medvetet konfrontatorisk politik. Oppositionen skulle köras över. Punkt slut.

Alliansens oförsonlighet kontrasterar till hur Socialdemokraterna hanterat regeringsmakten.

Socialdemokratiska regeringar har så gott som alltid varit minoritetsregeringar. Att de lyckats bli omvalda så ofta som de blivit, beror på att de inte var främmande för kompromisser över blockgränserna i hela folkets intresse.

Den moderatdominerade alliansregeringen har valt en annan väg. Den söker hellre konfrontation än konsensus, även om det är till skada för landet.