De rödgröna partierna la denna vecka fram sitt valmanifest. För första gången ges väljarna en helhetsbild av det rödgröna regeringsalternativet. Man får hoppas att de lyckas föra ut sitt budskap till väljarna på den korta tid som återstår till valet.

Alla som tyckt att det inte är så stor skillnad mellan de politiska alternativen får lov att tänka om.

Läser man de borgerligas valmanifest parallellt med de rödgrönas kan man konstatera att de båda valmanifesten pekar ut två helt olika färdriktningar för landet.

Ett valmanifest handlar dels om vad partierna vill göra på kort sikt, dels vilka ambitioner de har på längre sikt. När det gäller den närmaste tiden kan partierna ställa ut konkreta och handfasta löften.

På längre sikt måste partierna nöja sig med att ange en viljeinriktning. I en orolig ekonomisk omvärld är det oklokt att ge löften som kan visa sig svåra att infria. Det betyder inte att ambitionerna på längre sikt är oviktiga. De ger ju en bild av vilket samhälle partierna vill sträva emot.

Oavsett om vi bedömer vad partierna vill göra på kort eller på lång sikt så skiljer sig det röd-gröna alternativet fördelaktigt från alliansens.

För det närmaste året ryms både regeringens och oppositionens förslag inom samma reformutrymme, plus 12,8 miljarder. Men det säger inte hela sanningen.

De rödgröna får ett extra stort reformutrymme genom att också använda sig av omprioriteringar av befintliga resurser.

De kan därigenom lova en kraftig höjning av a-kassan, från dagens 680 kronor till drygt 900 kronor och en sänkning av den orättvisa egenavgiften.

De rödgröna föreslår också fler utbildningsplatser inom högskola och vuxenutbildning, Arbetsmarknadsutbildningarna ska förbättras. En särskild satsning på unga arbetslösa genomförs. Ekonomin för ensamstående föräldrar ska förstärkas.

Maxtaxa ska införas inom barnomsorgen och hemtjänsten. Barngrupperna i förskola och fritids ska minska i storlek.

För att trygga välfärden i skola, sjukvård och äldreomsorg vill de rödgröna anslå tolvmiljarder mer än regeringen. Det behövs med tanke på att 25 000 jobb försvunnit i den offentliga sektorn.

Den orättvisa straffskatten på pensionärer ska avvecklas under valperioden och även för förtidspensionärer så fort ekonomin medger. På längre sikt ska taket i sjukförsäkringen höjas till tio prisbasbelopp.

De rödgröna vill föra en politik med sikte på hela folkets väl. Färdriktningen är klar. Utvecklas ekonomin bra ska alla ha del i det gemensamma arbetets resultat. Tvingas vi hålla igen, ska bördorna delas rättvist.

Alliansregeringen styr efter en annan kompass. Jämlikhet är för dem ett underordnat mål.

Under den ekonomiska krisen har finansminister Borg försökt inbilla oss att de som lever under knappa omständigheter måste få det ännu sämre för att de som redan har det bra ska orka med att göra en samhällsinsats. Ökade klass- och inkomstklyftor är enligt detta synsätt nödvändiga för samhällets utveckling.

De borgerliga uttrycker sig inte så rakt på sak, men skalar vi bort retoriken är det vad deras politik handlar om.