Den som följer nyhetsrapporteringen från valrörelsen kan lätt få intrycket att den enda fråga väljarna behöver ställa sig är om de själva tjänar eller inte tjänar på de förslag som partierna nu framför i rasande takt. Varje förslag bedöms utifrån om det blir någon hundralapp mer eller mindre kvar i plånboken för de grupper som gynnas eller missgynnas.

Det är bra trist. Som medborgare är vi skyldiga att inte bara se till egenintresset utan också till vad som gagnar det gemensamma bästa.

Fördelningspolitik är förvisso inte oviktig. Under alliansregeringen har hur vi än mäter inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökat kraftigt. De samlade effekterna av den borgerliga regeringens åtgärder har lett till att allt fler hushåll lever med allt knappare ekonomiska marginaler.

Det är många faktorer som medverkat till utvecklingen mot ett mer ojämlikt samhälle.

De borgerliga har infört särskilda straffskatter för pensionärer, sjuka och arbetslösa, vårdvalssystemen leder till att mer sjukvårdsresurser omfördelas till välbeställda trots att dessa bevisligen är friskare, den tilltagande segregeringen i skolan har medfört att vi inte längre kan berömma oss av att ge alla barn en likvärdig utbildning, och nedmonteringen av bostadspolitiken till en tilltagande bostadsbrist för särskilt ungdomar och de som måste flytta för att söka sig nya jobb.

Möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt har försämras för stora grupper. Det är inte ett problem bara för dem som råkar illa ut. När allt fler människor förvägras rätten att växa efter förmåga stagnerar samhället. På längre sikt blir vi alla fattigare.

Ett av de mest märkliga ideologiskiftena i svensk politik är att landets ekonomi sköts av en finansminister vars uttalade mål är att öka mängden okvalificerade, lågavlönade och lågproduktiva jobb. För tidigare generationer politiker var en så uppgiven och bakåtsträvande inställning otänkbar.

Också en borgerlig ekonom som Bertil Ohlin insåg att en hållbar utveckling förutsätter att allas produktiva förmåga tas tillvara – och att måttet på att vi lyckats med detta är utpräglade låglöneyrken minskar eller försvinner helt.

Vad Anders Borg och andra nyliberala ideologer inte förstår är att rättvisa i sig är en väldig produktivkraft. Trygghet i anställningen, ett gott försäkringsskydd vid sjukdom och arbetslöshet, goda möjligheter till återkommande utbildning och en lön som räcker till mer än livets nödtorft är viktiga värden i sig, men frigör också mänsklig skaparkraft och initiativrikedom.

Med en vanlig men egentligen besynnerlig metafor sa Borg denna vecka i SVT:s ekonomiska debatt att han vill slå vakt om ”välfärdens kärna”.

Men en kärna är ju inget annat än ett frö. Ett frö i sig har inget värde, det rymmer bara en potential av möjligheter. Men det är först när fröet myllas ner i bördig jord, den spirande plantan stöttas, gödslas och skyddas från oväder som dess fulla möjligheter kan tas tillvara. Fröet växer bara när omgivningen är den rätta.

Som ekonomins trädgårdsmästare är Borg misslyckad. Många av hans frön hamnar på hälleberget, han glömmer bort vattningen och växterna förtvinar i brist på omvårdnad.

Borg förstår inte att fulla lador kräver att det finns en skörd att bärga. Han för en politik för återkommande missväxt.