Könkämä älv som utgör gränsen mellan Sverige och Finland glittrar under fötterna när vi går över hängbron och i bakgrunden reser sig snöklädda fjäll mot himlen.

En samling skrotbilar vid brofästet avslöjar dock att det inte är fråga om en kuliss klippt ur en turistbroschyr för vildmarksäventyr.

Bilarna tillhör renskötare och sommargäster som har fritidshus eller husvagn i närheten.

– De körs över älven på vintern och sen blir de kvar, berättar Martin Mannela som hämtar oss vid bron.

Medan vi skumpar fram på en dammig väg som varken fått grus eller annat underhåll de senaste decennierna, pekar han ut de två hus där resten av byns invånare bor: en 70-årig kvinna, hennes son och sonhustru. Sedan är vi framme på gårdsplanen. Bilar, skotrar, gräsklippare och annat står där de en gång lämnats, och sidorna till ett brunt hus ligger utfläkta i gräset.

– Det var ett renslakteri nere vid bron. Det revs och jag tänkte att det kunde bli en verkstad, säger Martin Mannela och slår sig ner på motorhuven till en av bilarna.

Den svarta rottweilerblandrasen, Kamu, som galopperat oss till mötes lämnar ett grått dammavtryck när han lutar sig mot mina ben för att bli kliad. Plötsligt far han i väg mot kullen som kantar gården och morrar hotfullt.

– Han har väl hört någon. Det är samer här på andra sidan och röjer kulturlandskap, säger Martin, och låter hunden morra.

Kamu hade egentligen flyttat med hans dotter till Luleå, men där var för mycket folk och instängt, så nu är hunden tillbaka och vaktar gården.

– Han trivs här. Det är lugnt, finns gott om plats och han kan göra som han vill.

Martin Mannela är 54 år och född i Keinovuopio. Det blå trähus där han bor med sin fru byggdes av hans far, och på den tiden var byn betydligt mer levande än i dag. Ett 50-tal personer bodde i Keinovuopio då Martin växte upp. De flesta var samer som flyttat söderut, men en del kommer tillbaka någon gång om året med renarna.

Även Martins fem syskon flyttade ut, liksom hans två numera vuxna barn. Själv blev han kvar. Han säger att han är den envisa typen, men han förnekar att han levt hela sitt liv i Keinovuopio.

– Jag är ju inte död än, men man är väl som en fossil. Man stannar kvar.

Arbete har det alltid varit ont om vid Sveriges nordspets. Sedan några månader tillbaka jobbar både Martin och hans fru på ett vandrarhem bara några kilometer bort på den finska sidan. Annars har det mest varit korta säsongsjobb som snickare i Norge och Finland varvat med perioder av arbetslöshet. Martin har också blivit en mångsysslare som reparerar skotrar och fyrhjulingar åt renskötare och norrmän, och så bygger han kälkar som de kan dra efter skotrarna.

– Man får fixa med det ena och det andra. Och så får man lura lite turister, säger han och visar två bruna stugor som han hyr ut.

De senaste tio åren har uthyrningen gått trögt. Den finska grannorten Kilpisjärvi, som lockar vandrare på väg till treriksröset, har satsat rejält och tagit Martin Mannelas kunder.

– Norrmännen som bodde här förr stannar i Kilpisjärvi i stället. Där finns det ju bar, och de är mycket för brännvin, norrmännen.

De turister som ändå kommer till Keinovuopio gör det för att köra skoter och fiska. Det är mest finländare, som Martin Mannela guidar, men även sydeuropéer hittar upp till Sveriges ände.

– Jag hade en liten jäkla notis i en fisketidning och sedan började det ringa italienare.

Hunden Kamu, som försvunnit några minuter, kommer tillbaka och puffar på oss med sitt tuggben. Han vill leka. Benet i hans mun är täckt med päls. Den vita benpipan sticker ut i ena änden och den svarta klöven i den andra.

– Älg. Det har legat här ute sedan före vintern. Du skulle känna vad det luktar, säger Martin och skrattar när jag ryggar tillbaka och tänker på hur hunden för några minuter sedan slickade mig i ansiktet.

Martin säger något på finska till hunden som genast lommar i väg. Finska är hundens språk. Vilket som är Martins kan han själv inte svara på. Förutom finska talar han samiska, norska och svenska flytande.

– Jag har aldrig funderat över att något språk skulle vara bättre. Vi pratar mest finska och samiska hemma nu, men mamma kom från Norge. Svenskan är i alla fall sämst. Den lärde jag mig först när jag var sju och började skolan.

Skolan ligger i Karesuando nio mil bort. Under hela skolgången bodde Martin på skolhem och var bara hemma varannan månad. Hans egna barn gick i samma skola, men fick åka taxi fram och tillbaka varje dag.

– Det tyckte de nog inte att det var så roligt. Och visst hände det att vi funderade på att flytta. Nog var det så.

Bristen på skolor och annat gör att Martin Mannela inte tror på någon framtid för byn. Unga vill ha service säger han – och det finns det inte i Keinovuopio. Det närmsta man kommer är brevbäraren som kommer en gång i veckan, på fredagar.

– Och det är det också slut med snart. De vill att vi ska hämta posten på finska sidan.

Maten veckohandlar Martin och hans fru i Karesuando, och om de behöver kläder eller något annat är det Kiruna, 27 mil bort, som gäller. Där finns också närmsta läkare.

– Så det gäller att hålla sig frisk, säger han, och tar sedan med oss till husets baksida, där han håller på att laga en båt.

Några meter från husgaveln finns resterna av ett hus som brann ner i vintras.

– Brandkåren kom fyra timmar efter att stugan brunnit ner. Och isen på älven var för svag. De kunde inte ens åka över.

Även om det är långt till det mesta, utom fisket som Martin Mannela gillar, trivs han i Keinovuopio. På sommaren går solen aldrig ner. På vintern är det oftast runt 30 grader kallt, vilket är lagom enligt Martin, men när köldrekordet på 52 minusgrader mättes upp för några år sedan var det lite kallt. Under sju veckor är det också polarnatt. Då går solen inte upp alls.

– Det är mörkt, kallt och jävligt skönt. Det är snö och dammar inte så jävligt som nu, säger Martin och sparkar med sin rosa foppatoffel i marken, så att ett dammoln svävar iväg i den friska vinden.

Även om alla andra flyttar ut vill Martin Mannela bo kvar i Keinovuopio resten av sitt liv. Det är något med utrymmet och frihet, förklarar han när han kör oss tillbaka till hängbron.

– Jag förstår inte hur ni kan bo som ni gör söderöver. Ni trampar ju varandra på tårna hela tiden, säger han och vänder tillbaka till Kamu som väntar på gården. n