Jonas Sjöstedt

Han mördar en kollega i varje bok, i den senaste en konservativ spanjor.

Det var när han var Vänsterpartiets ledamot i Europaparlamentet som idéerna kläcktes.

– Många möten var urtråkiga. Mitt när en italiensk ledamot pratade i evigheter om ett gödseldirektiv började det snurra i huvudet. Tänk om han sjunker ner mitt i pratet – giftmördad.

– Jag skrev för glatta livet innan tvillingarna föddes och sista året när de var på dagis i Brooklyn, säger han.

Det är sommar och Jonas Sjöstedt bor med sin familj hos svärföräldrarna i Kont, vid havet bara en dryg mil utanför Umeå. De har nyligen kommit hem efter tre och ett halvt år i New York.

Han möter LO-Tidningen med en fikakorg som innehåller svärmors hembakade bullar och kaffe med mjölk. Han hoppar lätt som en get fram på klipporna.

Utanför är havet upproriskt i den friska blåsten. En lugn plats mellan två klippblock blir räddningen.

Jonas Sjöstedt och hans fru har just köpt ett eget hus i Kont, som ska bli en viktig bas för familjen. Till hösten bär det av till hyreslägenhet i Stockholm.

– Det är en ödets ironi att det blivit just på Östermalm. Där kan jag behålla mina fördomar om Stockholm. Det är rätt bekvämt att slippa göra upp med sådana.

Under sommaren har han rest runt i Västerbotten för att ragga röster. Han är tillbaka i den politiska hetluften och kandiderar till riksdagen. Jonas Sjöstedt står på första plats på V-listan i Västerbotten – och hoppas bli invald.

– Jag har ett rakt budskap om ett jämlikare och mer rättvist samhälle. Vi ska bryta ryggraden av massarbetslösheten genom att bygga både Norrbottniabanan och energisnåla bostäder, utbilda folk och skapa ett hållbart samhälle socialt och miljömässigt.

Jonas Sjöstedt vill ha högre skattehöjningar än vad de rödgröna annars talat om i valrörelsen. Minst 20 miljarder måste en höjning ge, anser han.

– Om vi inte lyckas knäcka massarbetslösheten klarar vi inte den svekdebatten. Den blir värre för de rödgröna än att ta debatten om skattehöjningar.

Du pratar ofta om ett modernare vänsterparti. Hur ser det ut?

– Dels måste man släppa det där kommunisttugget för gott. Efter piruetterna med Lars Ohly känns det tack och lov som historia.

Men hans blick ändrar karaktär och han låter upprörd, fortfarande, när han påminns om att Lars Ohly kallade sig kommunist när han 2004 blev partiledare. Något år senare gjorde han avbön.

Jonas Sjöstedt vill att människor ska se vänsterpartister som trovärdiga socialister: Men om socialister använder samma begrepp som massmördare i gamla Sovjet så går inte det. Det sovjetiska var en katastrof, betonar han.

– Samtidigt är det viktigt att våga vara socialist i ett modernt vänsterparti och tala ekonomisk makt. Vi måste vara de obekväma som konfronterar storkapitalet.

När Jonas Sjöstedt under drygt elva år satt i Europaparlamentet flög han fram och tillbaka mellan Bryssel och Umeå. Han var borta från sin dåvarande familj under långa perioder.

Han var feminist – men deltog inte mycket i det vardagliga hemarbetet. Och han var miljöpolitiker – men flög väldigt mycket. I dag lever han mer efter sina ideal.

– Livet är en ständig dragkamp mellan ideal och verklighet. Men den som inte försöker leva efter sina ideal förlorar sig själv, tror jag. Någonstans där håller vi väl alla på, säger han och blir väldigt allvarlig.

De tre och ett halvt åren i New York var en nyttig upplevelse. Att byta perspektiv och se saker på distans gav nya tankar. Interna strider i Vänsterpartiet blev helt ointressanta för honom.

Han var basaktiv i amerikanska socialistpartiet. Var med och blockerade ett bageri som inte betalade ut löner till latinamerikanska arbetare. Träffade intressanta vänstermänniskor men också dem som lyfte på ögonbrynen: ”socialistpartiet, finns det”.

Finanskrisen i USA gjorde emellertid livet lättare för en socialist. Kapitalismen hade ju misslyckats.

– Samtidigt var det beklämmande att sitta i USA och konstatera hur lätt det gick för borgarna att pressa tillbaka fackföreningarna och öka klassklyftorna. USA är ett extremt klassamhälle. Vi är inte där än men på väg åt det hållet.

Men hur är det nu egentligen? Vill du bli ordförande för Vänsterpartiet, om det blir aktuellt att byta?

– Det är ju det finaste uppdrag man kan få. Men när det var dags förra gången upplevde jag inte att jag hade det stöd som krävdes. Sedan dess har jag förlikat mig med det.