Säkerhetsbrister dödade 29 gruvarbetare

Undermålig säkerhet. Rädda arbetare. Där finns ingredienserna bakom den värsta gruvolyckan i USA på länge. En katastrof som förändrade Stanley Stewarts liv.

Begravning stod först på programmet den där dagen i april. Grannens mor hade gått bort och Stanley Stewart kände föräldrarna.

– Efter jordfästningen skojade jag med några och sa: ”Jag har jobbat 34 år i gruvan, så 14 månader kvar till pension ska jag nog klara av. Men jag måste sluta gå på så många begravningar, för de tar knäcken på mig.” Jag fick lära mig kvickt att allt kan förändras på långt kortare tid, säger Stanley Stewart.

När han gick på kvällsskiftet vid Upper Big Branchgruvan utanför Whitesville, West Virginia, var det mesta sig likt. Han och ett tiotal andra bänkade sig i vagnen som skulle ta dem till deras sektion, som låg några kilometer in i kolgruvan.

– När vi kommit 90 meter in i gruvan var det som vid början av ett åskväder. Det kom en bris inifrån gruvan. Men vinden ökade i styrka, så vi övergav vagnen och började bege oss mot utgången, berättar Stanley.

– Vinden blev hastigt starkare, det var som en orkan. Dammet var så tjockt att jag inte kunde se och det kändes som om mina fötter var på väg att lyfta från marken. Men vi tog oss ut ur gruvan. Efter oss kom hinkar flygande, fortsätter han.

Utanför öppningen samlade gruppen ihop sig. Alla hade tagit sig ut. Men tankarna gick snart till männen som de varit på väg att avlösa. Stanley Stewart och de andra blickade mot öppningen i hopp om att fler skulle komma ut. Men ingen kom. De yngre grabbarna började fråga om taket kunde hade rasat in.

– ”Det var inte taket som rasade in. Ett takfall kan inte orsaka den vinden. Stället exploderade!”, sa jag till dem, berättar Stanley.

Tystnaden spred sig. Gruvbolaget skickade in folk för att söka överlevande. De fann sju arbetare som hade varit på väg ut när explosionen inträffade. Bara en av dem visade några tecken på liv. Vid åttatiden på kvällen ombads Stanley att lämna gruvan.

– På vägen hem var jag glad att vara i livet, men samtidigt kände jag mig alldeles bedövad. Jag kunde inte sova en blund på natten, jag var alltför uppriven. Tankarna gick hela tiden till kompisarna därnere. Det gick bara inte att greppa omfattningen av det som hänt, säger Stanley.

Det han varit med om var den värsta gruvkatastrofen sedan 1974 i USA. 29 av hans arbetskamrater miste livet den dagen.

Detta var inte första gången som jobbet gjort att Stanley Stewart hade svårt att sova. En natt förra sommaren kom han hem och gick till sängs utan att säga ett ord. Han brukar inte säga mycket, men hans fru måste ha anat något och frågade om det var något som bekymrade honom.

– Jag sa åt henne att om något någonsin händer mig så ska hon stämma Massey. Gruvan hade problem med ventilationen. Ledningen försökte jobba med det, men rättade aldrig riktigt till problemen. De gjorde bara tillräckligt för att kunna hålla igång produktionen, säger Stanley.

– Dålig ventilation gör att explosiv metangas och koldamm kan samlas. Brytningen frigjorde stora mängder metangas. Förutsättningar som gjorde att katastrofen var i antågande. Gruvan var en tickande bomb, förklarar han.

Mindre än en månad före katastrofen skickades arbetarna en dag hem på grund av problem med ventilationen.

– Det var många gånger som jag tittade upp mot bergstopparna på vägen till jobbet – och tänkte att detta skulle kunna vara sista gången, säger Stanley.

Men han berättar att diskussioner om säkerhetsbristerna sällan fördes mellan de anställda.

– Många var rädda för att säga något. Företaget hade för vana att skriva upp anmärkningar på folk. Om du fick några stycken var du ute. Så de flesta höll käften.

– Mentaliteten som Massey vill ha är att ditt jobb är att producera kol, och då ska du inte bekymra dig så mycket om säkerheten. Om du börjar bråka om den så kanske du inte får sparken i dag, men längre fram så ryker du. Bolaget gillar att sparka folk för att hålla rädslan vid liv, fortsätter han.

Gruvan drivs av gruvbolaget Massey Energy. Bolaget har på senare år kommit att bli den dominerande aktören i Appalachernas kolgruveområden.

Någon fackförening finns inte vid gruvan, efter att gruvarbetarförbundet på 1990-talet gjort tre misslyckade försök att organisera arbetarna. Masseys vd Don Blankenship tältade vid gruvan under kampanjerna och höll möten där arbetarna varnades för att gå med i facket.

Gruvfackets distriktsordförande, Joe Carter, beskriver bolaget som det mest antifackliga i hela branschen. Endast på en handfull av Masseys hundratals arbetsplatser finns det fackklubbar.

– Jag tror inte att olyckan inträffat om facket hade varit där. Då hade vi sett till att få ventilationen fixad, säger Stanley Stewart.

Han och andra som LO-Tidningen talar med i trakten ger liknande förklaringar till att Massey kan få folk:

Bolaget betalar bra. Och i West Virginias bergstrakter är det ont om välbetalda jobb utanför gruvindustrin. Om man vill bo kvar gäller det att pendla långt.

Massey är också en av få gruv­operatörer som nyanställer och erbjuder jobb för oerfarna. Ovanpå det ska historien läggas. Många har fäder som slitit i gruvorna.

Tillsynen av den amerikanska gruvindustrin sköts av federala och delstatliga myndigheter. Efter olyckan uppdagades att Upper Big Branchgruvan på fem år fått över 1 300 anmärkningar för säkerhetsförseelser. Något som framstår som än mer anmärkningsvärt när man hör hur det tidigare gick till vid inspektionerna.

– När en inspektör dök upp vid grinden gick det signal över radiosystemet till alla. ”Vi har folk på området.” Då var vårt jobb att rätta till sådant som bröt mot reglerna. Under inspektionen följdes inspektören hela tiden av någon från ledningen, berättar Stanley – och andra Masseyanställda vittnar om samma sak.

Efter katastrofen har myndigheterna skärpt sina inspektioner och deklarerat att man är tänker stänga gruvor som inte rättar till bristerna.

Samtidigt är Massey föremål för flera pågående rättsliga utredningar. För boende i kolgruveområden känns mönstret igen. Krafttagen kommer först efter katastrofen.

Många av Stanleys arbetskamrater har återgått till sina jobb. Massey har placerat om dem till andra gruvor.

– De har inget val. De har stora lån och familjer som de måste försörja. Men jag tror inte jag kan gå tillbaka. Det här tog knäcken på mig. Jag hjälpte dem när de första kropparna bars ut och jag kan fortfarande se deras ansikten. Om jag skulle gå ner i gruvan nu skulle jag vara som ett vilddjur i en bur, säger han.

Ett par gånger efter olyckan har hans arbetsgivare hört av sig. Vid första påringningen frågade de om han var redo att komma tillbaka. Hans svar var kort: Nej.

– 29 bra gubbar dog den dagen. De är inte rättvist att de skulle dö i en katastrof som kunde ha undvikits, säger Stanley Stewart.