Foto: Janerik Henriksson Bild:

Blöt som en hund ringer jag på dörren till Huddinge hemtjänsts lokaler. Ganska omgående kommer ett prov på yrkets vårdande egenskaper. Undersköterskan Agneta Lönnberg öppnar och utbrister:

­– Men gubben, kommer du med vädret!

En handduk fungerar som botemedel mot den värsta vätan. Efter en välbehövlig kopp kaffe och lite värme stapplar vi ut till bilarna. Det finns två stora personalgrupper i Huddinges hemtjänst. Ett gäng går till fots och det andra kör bil.

Agneta Lönnberg har jobbat i inom äldreomsorgen sedan 1988. Hennes erfarenhet märks, hon har ett lugn över sig som bara kan komma med vana.

– Tycker man inte om människor ska man inte jobba med det här. Men yrket har förändrats. Med varje person följer det numera en tid och en peng. Så är det uppbyggt, men så fungerar det inte i praktiken. Jag går ofta ifrån personer och känner att jag hade velat ge dem mer tid.

Och nog är hemtjänsten inne i en förändringsprocess allt. Konkurrerande företag, datapennor för att registrera jobb och digital dokumentation är en del av vardagen för personalen.

Den som tror att hemtjänsten endast åker runt och hjälper pensionärer tror fel. Agneta sätter sig bakom ratten och blåser i alkolåset – även det en relativt ny företeelse.

– Det gäller att inte sprita händerna samtidigt som man blåser. Då tror bilen att man är berusad och så startar den inte.

Under tiden som hon kör berättar Agneta Lönnberg om arbetets utveckling. Hon tycker att det fanns mer utrymme att rå om de äldre förr i tiden. Samtidigt erkänner hon att äldreomsorgen många gånger var överbemannad. På vissa ställen kunde det vara lika mycket personal som boende.

­– Första gången jag steg in på ett äldreboende tänkte jag: Herregud! Kan man få betalt för det här? Vi hade tre, fyra ärenden per dag och resten av tiden satt vi och fikade. I dag är det så mycket uppgifter runtikring med dokumentation och administration.

Efter att ha stannat vid en stor tvåvåningsvilla, låst upp dörren och klivit in, tar vi på oss ett par blåa tossor. Plastskyddet sätts över skorna för inte dra med smuts in till kunderna. Skydden och gummihandskar finns utlagda på hatthyllorna i de flesta hus och lägenheter.

På övervåningen står en dam i rosa träningsoverall och röker vid köksfläkten. Hennes man sitter i sovrummet bredvid och vi hjälper honom att klä på sig kläder och stödstrumpor. Han går lite ostabilt och får stöd ut till köket där fru och frukost väntar.

Väl i bilen igen berättar Agneta om konsten att arbeta i andras hem. Hänsynen för kundens privatliv måste alltid finnas med.

Trots att hon kan tycka att det ser hemskt ut hos en del måste hon respektera det. Balansgången mellan att vara en god medmänniska och en professionell anställd är alltid närvarande.

– Den enes slott är den andres koja. Samtidigt är vi den enda mänskliga kontakten för många. Direkt när jag går in hos någon börjar jag att prata för att spara tid. Cheferna förstår inte alltid att det viktiga är att man bryr sig.

Nästa anhalt är ett litet slitet gult hus i andra änden av Huddinge. Agneta sitter kvar med handen kring nyckeln i tändningslåset. Det är fuktigt och rått inne i bilen och det bildas genast imma på fönsterrutorna när AC:n är avstängd.

– Man snackar om vädret och vad som händer ute i världen. Andra vill bara prata om sina sjukdomar. Jag försöker styra bort från det men hos vissa är det som näring. De som vill prata om det är dessutom sällan riktigt sjuka. De som ligger inför döden vill sällan diskutera sina sjukdomar.

Att ha döden närvarande är även det en del av jobbet. Många av de äldre väljer i livets slutskede att stanna i sitt hem. Ett beslut som är lätt att förstå. Samtidigt blir det ett tufft jobb för hemtjänsten, speciellt då anhöriga inte finns med i bilden. De kan oftast inte göra annat än att sakta se

– Jag tänker mer på döden än förr i tiden. När man var 20 var det så långt borta. Mot slutet vill alla ha någon att hålla i handen och vi med våra korta stunder kan inte göra mycket. Jag brukar kalla det vanvård i välmening. Det är grymt att se vissa.

Dagen fortsätter i samma anda. Vi springer in och ut ur hus och lägenheter, vi tar bilen, sätter på strumpor, värmer mat och kokar te. Hela tiden hoppar Agneta lugnt mellan samtal, matlagning och medicinutdelning. Det märks att hon är populär bland de äldre. Flera av dem skiner upp när hon kommer och de tar glatt upp trådar från tidigare diskussioner.

Efter förmiddagens sista tillsyn konstaterar Agneta Lönnberg att det börjar bli dags att ”stoppa något i ansiktet” och lunch intas på en närliggande pizzeria. Efter maten styr vi kosan mot en av Agnetas närmaste kunder. Hon heter Birgit Fischer, är 87 år och har haft hemtjänst i över fem år.

Färden genom en villalabyrint och vägarna snirklar sig åt alla möjliga håll. Väl inne i det vita mexitegelhuset sitter Birgit vid köksbordet och väntar på att få hjälp med lunchen.

Hon är född och uppvuxen i Dalarna men har bott i Huddinge sedan 1977.

Birgit Fischer är vad man kallar multipelt sjuk. Hon har med andra ord flera sjukdomar samtidigt, vilket gör henne berättigad till både hemtjänst och äldreteam. Äldreteamet är en grupp av läkare och sjuksköterskor som finns för att minska onödiga transporter till sjukhus och akutmottagning.

Under tiden Birgit berättar om livet med hemtjänsten står Agneta i köket och lagar mat. Efter ett tag ställer hon fram en tallrik på bordet. Birgit verkar tycka det är roligare att samtala än att äta och maten hinner kallna under tiden som hon brer på med sitt gladlynta dalamål.

­– Jag har så många vänner bland personalen. En från äldreteamet tog med mig till sin stuga för några somrar sedan. De är så bra, tjejerna.

Birgit visar upp sin medicinlista. Det är en tjock papperslunta på uppåt 20 sidor. Hon äter elva tabletter på morgonen, fyra vid lunch och ytterliggare ett par stycken framåt kvällen.

– Jag brukar somna här vid bordet, mitt i maten. Det är medicinerna som gör mig så trött, säger hon och ler uppgivet.

Under ett dygn har Birgit totalt sju besök. Fem från hemtjänsten och två från äldreteamet. Trots all praktisk hjälp tycker hon att det är det sociala utbytet som betyder mest. Småpratet hjälper henne att ta sig igenom de dagar som känns extra tunga. De stunder hon är ensam längtar hon till att det ska ringa på dörren.

Agneta har stökat undan efter maten och sätter sig ned bredvid Birgit. De ger sig in i ett mer privat samtal, det är som att de för en stund glömmer bort att de inte är ensamma.

De pratar om livets upp och nedgångar och hur det är att vårda någon nära som ligger inför döden. Birgit tog själv med sig sin Rolf från sjukhuset och vårdade honom i hemmet under hans sista tid. Jag frågar om de ofta diskuterar sådana här saker.

– Tyvärr har de sällan tid att prata om djupare saker. Jag förstår det, de har så mycket att göra. Men jag är en öppen person och babblar gärna på om någon vill lyssna, säger Birgit Fischer.