Att euroländerna har stora ekonomiska problem är uppenbart. Att konstruktionen av valutaunionen bidragit till att förvärra dem är också uppenbart, för de allra flesta.

Dock inte för tretton vänsterdebattörer på DN-debatt, som anser att alla kritiker av valutaunionen underblåser den fascism och nazism som breder ut sig i Europa.

Oj, då! Är det inte lite överdrivet att beskylla till exempel en känd EMU-kritiker som Leif Pagrotsky för att vara kryptonazist?

Bakom så usla argument döljer sig en stor besvikelse och en närmast obegriplig ovilja att kalla eurons misslyckande för ett misslyckande.

Ingen EMU-kritiker har påstått att det var valutaunionen som orsakade den globala finansmarknadskrisen.

Vad kritikerna har hävdat är dock att unionen är sällsynt illa lämpad för att hantera kraftiga störningar i världsekonomin. Förklaringen är enkel. Det är närmast omöjligt att föra en penningspolitik som passar alla Europas länder samtidigt.

Direkt märklig är DN-skribenternas rekommendation att Sverige, Storbritannien och Norge snarast möjligt bör gå med i EMU. Det om något skulle få valutaunionen att gå helt i baklås och vara till förfång för alla.

Ett problem för euroländerna är att en valutaunion egentligen förutsätter en utjämnande överstatlig skatte- och budgetpolitik. Men att införa en sådan har medlemsländerna inte minsta tanke på.

Stabilitetspakten borde därför kallas en icke-undsättningspakt. Om ett land får ekonomiska problem ska det inte räkna med hjälp av de andra.

Och när en rörlig växelkurs inte längre finns som stötdämpare, så sker ländernas anpassning genom besparingar och arbetslöshet.

Så ser problemet ut, och det löses inte genom naiva predikningar om eurons förträfflighet.