Avhandling om radioföljetonger

I mycket känns läsningen av Amelie Björcks avhandling om radions familjeserier som att vandra längs en dikesren där man finner det ena härliga smultronstället efter det andra och önskar att det aldrig ska ta slut.

Den är just så rikhaltig på kloka iakttagelser, spännande analyser och fräscha slutsatser att man önskar sig mer.

Dessutom kan man tack vare den medföljande CD-skivan höra bitar av hur det lät.

Från ingenjörsfamiljen Björck under orosåren i slutet av 30-talet och under andra världskriget via 1950-talets Lilla Fridolf och jag till Hundsjöviken som sändes i femminutersavsnitt alla vardagar året 1997.

Amelie Björck visar övertygande hur det moderna (och modernismen), som annars kopplas till män som utgör avantgardet i samhällsutvecklingen, i familjeserierna framförallt utvecklas av mödrarna (och senare de unga flickorna).

Medan männen framstår som konserverande och traditionella. Dessutom är det alltså snarare hemmet än det omgivande samhället där det nya, moderna därigenom får fäste.

Under hela den här perioden när familjen som samfundets givna grund förändras (skilsmässor, plastföräldrar, samkönade förhållanden osv) fortsätter serierna, trots en yttre anpassning (kollektivfamilj) att ideologiskt, paradoxalt nog, hålla fast vid den traditionella familjen som navet i handlingen.

Att minnet är kort visas av att Hundsjöviken introducerades som den första radiosåpan i TV:s efterföljd och inte som en ny länk i en sextioårig kedja familjeserier.

Efter den här avhandlingen kan ingen skylla på historielöshet länge.

Birger Hedén