KOMMENTAR. Den borgerliga regeringens trumfkort inför valet är jobbskatteavdraget, åtminstone är det vad den själv anser. För många löntagare har avdraget också utan tvivel gett ett välkommet ekonomiskt tillskott. Att detta tillskott till en del betalats med hårdhänta besparingar i a-kassa och sjukpeng upprör många, men långtifrån alla.

Några nya jobb har dock inte jobbskatteavdraget ännu gett och det är högst tvivelaktigt om det någonsin kommer att göra det.

Teorin bakom jobbskatteavdraget är att fler ska söka sig ut på arbetsmarknaden när de får mer pengar kvar efter skatt. Men i dagens konjunkturläge med hög arbetslöshet spelar det ingen roll om fler skulle söka sig ut på arbetsmarknaden – enda effekten blir ju då att arbetslöshetskön blir längre.

Detta medgav Lars Calmfors, ordförande i regeringens finanspolitiska råd, utan omsvep när han intervjuades i radioekots lördagsintervju. Först när och om vi når ett läge där de som i dag är arbetslösa fått jobb kan man hoppas att ett ökat arbetskraftsutbud leder till en totalt ökad sysselsättning.

Detta scenario bygger dock på hypotesen att Riksbanken mitt i en högkonjunktur låter bli att höja räntan. Det har den hittills aldrig gjort. Men enligt teorin skulle den våga göra det därför att facket tack vare jobbskatteavdraget skulle gå med på att hålla nere löneökningarna, vilket låter som en väl from förhoppning.

Det är som synes många orealistiska villkor som måste vara uppfyllda innan jobbskatteavdraget ger minsta jobbeffekt.

Och inte ens då blir resultatet särskilt imponerande. Högst 70 000 nya jobb kan avdraget teoretiskt ge, medgav professor Calmfors helt ärligt.

Radioreporterns följdfråga var självklar. Han konstaterade att eftersom skatteavdraget kostar 70 miljarder blir det oerhört dyra jobb, omkring en miljon per jobb som ännu inte kommit. Och 70 miljarder är inte en engångskostnad, det är kostnaden år efter år.

Hade det inte varit klokare att satsa på till exempel fler offentliga jobb? Tänk så många det blivit och de hade vi dessutom varit säkra på att få.

På de frågorna hade Calmfors inget bra svar. Och det finns nog inte heller något.

Den enkla sanningen är ju att jobbskatteavdraget inte har med nya jobb att göra. Det handlar om en allmän inkomstskattesänkning och en sådan kan för all del vara trevlig för dem som får del av den.

Haken är bara att vi på längre sikt måste förstärka det offentligas skatteintäkter om vi ska klara välfärden. Vi behöver mer pengar till äldreomsorg, sjukvård och skola – och dessutom mer pengar till transfereringar som pensioner och sjukpeng. Alla politiker vet att det är så, men få vill tala om det.

Det går inte att smita från det problemet. Om vi inte vill höja inkomstskatterna, måste vi i framtiden ta in pengarna via andra skatter. Tro inte något annat!