Flera stater kan komma att överge euron. Om krisländer fortsätter att sänka sin välfärd röstas till slut de politiker fram som hellre låter euron förtvina än den egna befolkningen.

Argumentet för ett fortsatt eurosamarbete är att det är ett viktigt politiskt projekt.

Men det är just där skon klämmer.

Även om politiker vill behålla euron ligger euroländerna ekonomiskt så långt ifrån varandra att samarbetet blivit svårstyrt.

För ett antal kärnländer runt Tyskland och Frankrike fungerar euron bra.

Men mer perifera länder riskerar att drabbas av fler ”asymmetriska chocker”, det vill säga ekonomisk motgång som inte drabbar övriga euroländer. Dessa kriser blir då värre om länderna är med i eurosamarbetet.

Sydeuropa är ett sådant område.

Norden är ett annat område, och utredaren Lars Calmfors avrådde redan i regeringens EMU-rapport från 1996 från ett svenskt EMU-inträde just på grund av denna risk: Om vi skulle gå med behövdes först en lägre arbetslöshet genom en mer flexibel svensk arbetsmarknad.

När väl euron var på plats måste nämligen löner och arbetstider kunna variera lättare om en kris drabbar bara Sverige, då inte längre kronan kan ta smällen genom att falla i värde.

Här närmar vi oss det som beskrivs i artikeln här intill, ”intern devalvering”.

Och där ligger den stora orsaken till att euron kan försvinna i flera länder snabbare än många tror.

Om befolkningen i krisländer fortsätter att drabbas av lönesänkningar och nedlagda sjukhus, så kommer politiker som förespråkar ett utträde till slut att vinna ett val.

Då kan landet få en egen nygammal valuta som faller i värde och lättar på trycket mot den egna befolkningen. Då ökar visserligen också statskuldens värde, men befolkningen kan ändå hyfsat upprätthålla sin köpkraft.

En annan utväg är att samordna den ekonomiska politiken. Men pengar måste då lättare kunna omfördelas mellan Europas länder.

Det skulle innebära slutet för nationalstaternas suveränitet och är föga troligt.

I Tyskland har motståndet varit starkt mot att ens låna ut pengar till krisernas Grekland. Än starkare skulle motståndet bli om tyskarna tvingas dra ned på standarden för att i stället stötta grekisk industri.

I fredags föreslog också den tyska finansministern Wolfgang Schäuble att euroländer som inte kan betala tillbaka sina lån ska kunna förklaras bankrutta. Det är ett annat sätt att säga att de i så fall kan fara åt pepparn och sluta tynga euron.

Om krisen fortgår — och det lär den göra — är det därför både möjligt och troligt att vi ser de första euroländerna lämna valutan redan inom några år.