Grekland hotas av statsbankrutt. På finansmarknaderna har man sedan länge kalkylerat med att den grekiska staten antingen ställer in betalningarna eller lämnar EMU.
 

 

Den akuta krisen avvärjdes tillfälligt sedan euroländerna lovat att ställa upp med nödlån till Grekland för det närmaste året.

Nödlånegarantierna har getts högst motvilligt. De motiveras inte främst av omtanke om Grekland utan av omtanke om övriga euroländer med en svag ekonomi, vilka riskerar att dras med i Greklands fall.

Den grekiska premiärministern, socialdemokraten George Papandreou, har i förhandlingarna om nödlån tvingats till förödmjukande eftergifter och fler lär han tvingas till innan han kan kvittera ut de 300 miljarder kronor som EMU-länderna ställt i utsikt och de ytterligare 150 miljarder kronor som Internationella valutafonden, IMF, väntas stå för.

Papandreous starkaste trumfkort har paradoxalt nog varit själva storleken av den grekiska statsskulden, den väntas växa till 150 procent av Greklands BNP inom något år.

Eftersom lånen till större delen getts av europeiska banker skulle en grekisk betalningsinställelse kunna kasta in den europeiska finansmarknaderna i en ny kris; så bräckligt är systemet.

Det har inte hindrat euroländerna att ställa hårda villkor för nödlånen.

Tyskarna krävde från början att de skulle betalas med ”marknadsränta”, en snurrig idé eftersom lånen då är till ingen nytta för det hårt pressade Grekland.

Papandreou, som fick de vanskötta statsfinanserna i arv från en närmast kriminellt vårdslös konservativ regering, förväntas nästa vecka redovisa en plan på hur Grekland på tre år ska minska sitt budgetunderskott från 14 till 3 procent genom att skära i löner, pensioner och sociala försäkringar.

Även om nödhjälpen till Grekland ger landet tillfälligt andrum är faran för andra euroländer långtifrån över.

Länder som Portugal, Spanien och Italien är kraftigt skuldsatta och dras med växande bytesbalansunderskott och arbetslöshet.

En orsak till obalanserna är att för dessa länder fungerar euron som en tvångströja. Dagens höga värde på euron, som är en reflex av att Tyskland tryckt ned köpkraften för den egna befolkningen för att satsa på en exportledd expansion, har underminerat konkurrenskraften för de sydeuropeiska industrin. Och som medlemmar i EMU kan de inte devalvera, vilket annars är den naturliga utvägen för länder i deras prekära läge.

Kvar står för dem, precis som för Grekland, att anpassa sig genom kraftigt sänkta löner, försämrade pensioner och dramatiska besparingar i de offentliga utgifterna.

Dilemmat är uppenbart.

Ett sjunkande värde på euron vore bra för de sydeuropeiska länderna. Det skulle underlätta deras ekonomiska återhämtning.

Tyskand har tvärtom intresse av en förstärkt euro. Det skulle öka det tyska folkets köpkraft efter flera år av stagnerande reallöner och besparingar i de sociala systemen.

Inom valutaunionen finns dock ingen mekanism för att hantera så oförenliga mål.

Genom att ge Grekland nödlån har EMU-länderna köpt sig tid, men vad händer när fler länder är i behov av akut hjälp?