Alltsomoftast hör man påståendet att i framtiden måste vi räkna med att betala mer av välfärden ur egen ficka därför att skattepengarna inte räcker till allt vi vill ha.
 

 

Var och en borde vid en smula eftertanke inse att påståendet bygger på ett genant tankefel. I grunden gäller nämligen att om vi inte har råd att betala den välfärd vi vill ha via skatten kommer vi inte heller att ha råd att betala den privat.

Sådant som skola, sjukvård och äldreomsorg kostar vad det kostar. Det blir varken billigare eller dyrare om vi täcker utgiften med skatter eller ur egen ficka.

Åtminstone inte om vi håller fast vid principen att alla ska ha rätt till en bra skola för sina barn, en bra vård vid sjukdom och en trygg ålderdom.

Sant är däremot att en bra skola, sjukvård och äldreomsorg kommer att ta en betydligt större andel av våra samlade resurser i anspråk.

Det beror på att kraven på utbildningens kvalitet ökar, på att de medicinska framstegen möjliggör behandling av fler sjukdomar än förr och att antalet äldre med krävande vårdbehov blir allt fler.

Allt detta kräver mer pengar – mycket pengar. Hur mycket det handlar om har en arbetsgrupp inom Sverige kommuner och landsting funderat över.

Fram till år 2035 räknar de med att välfärdens finansiering kräver ett resurstillskott om 200 miljarder. Som ett räkneexempel anger arbetsgruppen att det motsvarar en höjning av kommunalskatten med 13 kronor.

Det som gör rapporten extra intressant är bakom denna ekonomiska bedömning står representanter för samtliga politiska partier – från moderater till vänsterpartister.

Föga förvånande fick rapporten Svenska Dagbladets moderata chefredaktör att gå i taket. Han såg rapporten som ett generalangrepp på moderat skattesänkarpolitik.

Framför allt irriterade han sig över att arbetsgruppen förutser att medborgarna i framtiden kommer kräva högre kvalitet i välfärdstjänsterna.

Varför han upprördes över just det är svårt att förstå. Var och en kan ju se att vi på många områden behöver förbättra välfärden.

Men hur är det egentligen? Klarar vi av att både bibehålla och utveckla välfärden utan våldsamma skattehöjningar i framtiden?

Ett svar på den frågan har getts av Kommunals förre chefsekonom Rolf Andersson i en liten skrift Välfärden kan finansieras utan skattehöjningar (Arbetarrörelsens Tankesmedja). Han visar i denna att vi mycket väl kan klara av uppgiften, om fyra förutsättningar är uppfyllda.

Den första är att vi vågar upprätthålla det totala skatteuttaget på dagens nivå (före alliansregeringens skattesänkningar), den andra är att vi tillåter den offentliga konsumtionen växa i samma takt som den privata, den tredje är att vi ger välfärdstjänsterna företräde vid fördelning av offentliga medel och slutligen att vi kan räkna med en viss produktivitetsökning inom offentlig verksamhet.

Visst har vi råd med välfärden. Fram till 2035 uppskattas utrymmet för privat konsumtion ha ökat med 1.000 miljarder. Att avsätta en femtedel av summan till välfärden är verkligen inget högt pris.