Finansmarknadsminister Mats Odell förtjänar beröm för att han håller fast vid principen att bonusar inte ska utgå till höga chefer i företag och banker som staten äger eller har avgörande inflytande över.
 

 

Han har haft växlande framgång. På Nordeas bolagsstämma i mars blev den svenska staten som minoritetsägare nedröstad av den finska staten i ohelig allians med några av de svenska AP-fonderna.

På Telia Soneras bolagsstämma denna vecka fick Mats Odell revansch. Svenska staten hade denna gång egen majoritet på stämman och kunde därför driva igenom kravet på bonusstopp trots att bolagsstyrelsen var av en annan mening.

Även denna gång röstade AP-fonderna och andra pensionsförvaltare som Swedbank, SEB-banken, Robur, Folksam, Alecta och Skandia Liv för ett bibehållande av bonusarna.

Bonusanhängarna fanns alltså bland de pensionsförvaltare som under finanskrisen framgångsrikt spelat bort tiotals miljarder kronor av svenska löntagares sparkapital.

Många höjdare inom svenskt näringsliv tror att Mats Odells motstånd mot bonusar bara handlar om röstfiske inför valet. De läser förmodligen inte utländska tidningar. I så fall skulle de känna till att Sverige inom ramen för EU-samarbetet förbundit sig att motverka osunda belöningssystem i näringslivet.

Bonusar försvaras ofta med det slappa argumentet att ”alla andra gör ju så”, påpekade före detta Riksgäldsdirektören Thomas Franzén och Sjunde Ap-fondens vd Peter Norman häromdagen på DN-debatt, vilka båda tillhör det fåtal höga finanstjänstemän som är kritiska till näringslivets bonusprogram.

Att göra som alla andra är sällan ett framgångsrecept. Det är ingen slump att Handelsbanken, som inte tillåter bonusar för den högsta ledningen, är den enda svenska bank som gick ut ur 1990-talets bankkris och den senaste finanskraschen någorlunda helskinnad.

Ett bonusstopp är ingen universalmedicin mot destruktivt beteende inom näringslivet. Men ett system som utgår från att en högavlönad vd eller fondchef bara gör sitt bästa om han har den egna plånbokens storlek för ögonen är i grunden sjukt.

All historia lär oss att folk som styrs av så tarvliga drivkrafter överhuvudtaget inte bör anförtros viktiga uppgifter i ett civiliserat samhälle.

Girighet är en av dödssynderna – och det finns goda skäl för det.