Sedan flera årtionden tillbaka har parterna på arbetsmarknaden i princip varit överens om att den konkurrensutsatta exportindustrins lönebetalningsförmåga bör ligga till grund för vad också övriga branscher kan räkna med att ta ut i lön. Vad det handlat om är dock ett riktmärke, inte ett absolut tak som alla andra måste foga sig i.
 

 

Inom LO har förbunden alltid förbehållit sig rätten att också genomföra särskilda satsningar på lägsta löner eller kvinnolöner.

Så länge kraven rymts inom ramen för det totala löneutrymmet har detta ansetts både önskvärt och självklart. Utan en sådan flexibilitet skulle det inte vara möjligt att alls åstadkomma några förändringar av det relativa löneläget mellan olika yrkesområden.

De flesta industriförbund, med Pappers som främsta undantag, är i dag klara med sina avtal. Även om avtalskonstruktionerna är olika så blir lönehöjningarna ungefär desamma för arbetare och tjänstemän.

”Märket” sattes denna gång av Unionen och Sveriges ingenjörer som gjorde upp med Teknikföretagen utan att närmare samråda med övriga industrifack. Att tjänstemännen körde sitt eget race har fått många att tvivla på om industriavtalet överlever ännu en avtalsrörelse.

En stötesten i årets avtalsrörelse har varit att skydda återanställningsrätten för uppsagd personal. Facken har inte lyckats samordna sina krav.

Följden har blivit att vi hittills har fått flera olika avtalslösningar: tjänstemannafacken har nöjt sig med föga förpliktigande formuleringar om samråd, IF Metall har avtalat om regler som inskränker arbetsgivarnas rätt att anlita bemanningsföretag och Livs har skaffat sig förstärkt förhandlingsrätt. Sannolikt kommer vi får se fler lösningar i de avtal som ännu inte är klara. En inte särskilt djärv gissning är att frågan återkommer i nästa avtalsrörelse.

Svenskt Näringsliv har i årets avtalsrörelse hållt  sina medlemsförbund i strama tyglar. Från början krävde man nollavtal över hela linjen. När sedan Teknikföretagen slöt sina avtal blev det de som ska gälla för alla övriga. Helt plötsligt har industrins avtal förvandlats från ett riktmärke till ett påbud som alla andra ska underkasta sig.

Det kan tyckas en smula ironiskt att Svenskt Näringsliv som alltid talat om behovet av flexibla avtalslösningar nu förordar en stenhård centralisering av alla uppgörelser på arbetsmarknaden. Urban Bäckström förklarade i påskhelgen att något utrymme för låglönesatsningar eller jämställdhetspotter inte fanns.

Bäckströms klumpiga försök att sätta en tvångströja på övriga fack och arbetsgivare kommer förhoppningsvis inte att lyckas. LO har utformat sina avtalskrav med hänsyn till att det ska finnas utrymme för något större löneökningar inom låglöneyrken. Kraven har brett stöd i opinionen. De flesta anser att kvinnolönerna i handeln, restaurangnäringen och kommunerna behöver höjas och alla vet att man i varje avtalsrörelse måste ta små steg i den riktningen, annars händer ingenting alls.

De fackliga kraven är ekonomiskt blygsamma. Vad det handlar om i dag liksom förr är att fördela tillgängligt löneutrymme på ett anständigt sätt. Hur det ska gå till kan alltid diskuteras, men att påstå att vi inte har råd med hänvisning till ett mystiskt märke är med förlov sagt nonsens.