Den totala arbetslösheten, antalet öppet arbetslösa plus antal deltagare arbetsmarknadspolitiska program, kommer i år att stiga till över tio procent. Och vad värre är. Arbetslösheten väntas ligga kvar på samma höga nivå även nästa år.
 

 

Alliansregeringen är i hög grad skyldig till att arbetslösheten blir så långvarig. Den har inte gjort vad den kunde ha gjort för att mildra verkningarna av finanskrisen.

Fram till hösten 2009, under hela det år när lågkonjunkturen var som värst, förde regeringen en stram ekonomisk politik. Genomförda inkomstskattesänkningar bidrog visserligen till ökad köpkraft. Men stimulanseffekten uteblev, eftersom jobbskatteavdragen finansierades med lika stora besparingar på a-kassa och sjukpeng.

Från och med hösten 2009 blev regeringens politik lite mer expansiv. Men åtgärderna handlade liksom tidigare bara om fortsatta skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, lägre företagsskatter och lägre arbetsgivaravgifter.

Alla dessa insatser har dock liten betydelse för jobben. Sänkta arbetsgivaravgifter ökar vinsterna, men inte antalet jobb. Sänkta inkomstskatter har ett stort läckage. Av varje sänkt skattekrona försvinner femtio öre till ökad import. Sänkta inkomstskatter skapar därmed jobb i utlandet men effekten på hemmaplan är begränsad.

Och om, som fallet är i Sverige, större delen av skattesänkningarna går till höginkomsttagare är läckaget än större, eftersom de mer välbeställda tenderar att öka sitt finansiella sparande när skatterna sänks i en lågkonjunktur.

På längre sikt riskerar också skattesänkningarna att leda till att den offentliga sektorn blir permanent underfinansierad. Från borgerlig synpunkt är det kanske en poäng; de borgerliga vill ju krympa den offentliga sektorn.

Ett aber är dock att en strukturellt underfinansierad offentlig sektor kräver framtida besparingar och var ska de tas ut? Inte ens en borgerlig rege-ring kan gärna spara mycket mer pengar på sjuka, arbetslösa och pensionärer än den redan har gjort och då återstår bara att avskeda ännu fler anställda inom skola, sjukvård och äldreomsorg.

Så gott som alla ekonomer är ense om att en stat som vill skapa jobb i en djup lågkonjunktur inte ska satsa på permanenta skattesänkningar.

Istället bör staten tillfälligt, men kraftfullt, öka utgifterna för offentliga investeringar i byggande och infrastruktur, öka anslagen till kommuner och landsting så att de slipper säga upp personal och se till att hushåll med svag ekonomi (arbetslösa, sjuka och pensionärer) kan upprätthålla sin efterfrågan, eftersom deras konsumtion riktas främst mot hemmamarknaden.
 
I modern tid har Sverige vid tre tillfällen haft borgerliga regeringar. Regeringen Fälldin avgick 1982 efter att arbetslösheten skenat i höjden. Regeringen Bildt avgick 1993 efter att ha orsakat massarbetslöshet och regeringen Reinfeldt har inte lyckats bättre.

Orsakerna till de tre borgerliga regeringarnas fallisemang är olika. Men att resultaten varje gång blev massarbetslöshet är dock ingen tillfällighet. Att hålla nere arbetslösheten har aldrig varit en förstahandsuppgift för borgerlig politik.