KOMMENTAR. Den som triumferande utropar ”vad var det jag sa” löper alltid en risk. Anspråket på framsynthet kan ju vid närmare granskning inte vara annat ett uttryck för vanlig efterklokhet.
 

 

Den risken löper knappast de EMU-skeptiker som varnade för konsekvenserna av ett inträde i den europeiska valutaunionen. De har blivit sannspådda på varje punkt, och deras dystra profetior överträffas av en ännu dystrare verklighet.

Den ena bärande invändningen mot EMU-projektet var att ekonomier, språk och kultur i Europas länder är alltför olika för att tvingas på den tvångströja som en gemensam valuta innebär.

Den andra var att en gemensam valuta, om den alls ska fungera, kräver en gemensam skattepolitik med möjlighet att kraftfullt omfördela resurser mellan olika länder, liksom man i en nationalstat kan omfördela resurser mellan landsdelar.

Eftersom inget land hade minsta tanke på att ge överstaten sådan makt över skatter och dess fördelning var projektet från början farligt, löd invändningen.

Flera EU-länder befinner sig nu i en svår kris. Det gäller Spanien, Portugal, Italien, Irland och Grekland; det sistnämnda landet är nära statsbankrutt efter det att dess tidigare konservativa regering svindlat med bokföringen.

Krisen beror på att den Europeiska centralbanken, ECB, underlåtit/inte kunnat föra en räntepolitik som motverkade den köpfest och överhettning som uppstod i dessa länder redan i början av 2000-talet. Följden av misslyckandet är en gigantisk baksmälla: kraschad bostadsmarknad, ofantliga underskott i utrikeshandeln och massarbetslöshet.

ECB utformade i stället sin räntepolitik med hänsyn till den ekonomiska jätten Tyskland. Tyskarna har satsat på exportledd expansion. Lönerna har stått stilla i tio år och besparingarna i välfärden har varit hårdhänta.

Svältkuren har lett till att Tyskland i dag har enorma bytesbalansöverskott, exportindustrin tjänar pengar men till priset av hög arbetslöshet och social utslagning.

Mer tydligt än så kan inte vådan av en gemensam valuta illustreras.

För Tyskland är det i dag bra med en stark euro så att det tyska folkets köpkraft stärks efter åratal av besparingar.

För Sydeuropas länder vars industri är på väg att slås ut vore det bra med en lågt värderad valuta, vilket är deras enda chans att åter få fart på produktion och sysselsättning.

Ekvationen är hart när olöslig. Den växelkurs som är bra för vissa länder är dålig för andra och tvärtom. Bindningen till en extremt övervärderad euro kommer utan tvivel att förlänga och fördjupa Europas kris.

Svenskarna kan tacka sin lyckliga stjärna för att vi precis som USA och Storbritannien har en egen valuta som kan fungera som stötdämpare vid en internationell kris. Genom att dollarn, pundet och kronan sjunkit i värde finns en god chans till en snabb ekonomisk återhämtning och då stiger också värdet på det egna landets valuta.

Ett antal folkpartipolitiker plus finansminister Anders Borg tycker att vi trots eurons fiasko borde ansluta oss till EMU. Några ekonomiska argument har de inte utan de tycker att vi ska gå med för att visa oss solidariska med EMU-länder som har det svårt.

EMU kan liknas vid en felkonstruerad bil från en gammal planekonomi. Motorn varvar när den inte ska, bromsarna saknar moderna säkerhetssystem, väghållning och styrning är undermålig. På vilket sätt Sverige visar sin solidaritet med Europa genom att ta plats i detta livsfarliga fordon är svårt att inse.

Nationalekonomen Stefan de Vylder påpekade häromdagen en smula ironiskt i Svenska Dagbladet, att den bästa tjänst Sverige kan göra EMU-länderna är att fortsätta stå utanför EMU.

Han framhöll att ett svenskt inträde snarast skulle förvärra valutaunionens problem, eftersom den då fick ytterligare en medlem med intresse av en helt annan ränte- och växelkurspolitik än den som de sydeuropeiska medlemsländerna är i så starkt behov av.

Svenska folket var klokt som en gång sa nej till euron. Och det ligger både i vårt och Europas intresse att vi håller fast vid nejet.