Statens bidrag till hushållsnära tjänster, Rut, och för reparation och underhåll av villor, Rot, skenar i höjden. Enligt skatteverket beräknas subventionerna för dessa ändamål under år 2009 uppgå till inte mindre än 8 miljarder.
 

 

Merparten av subventionerna kommer att gå till Rot-avdrag, ungefär 7,5 miljarder, en mindre del, omkring 600 miljoner kronor till Rut. Folk är uppenbarligen mest intresserade att få bidrag till att bygga om sitt hus; intresset för en egen städhjälp är högst måttligt.

Det här bör inte förvåna någon. En familj kan få en skattesubvention på upp till 100 000 kronor om den genomför en större renovering eller ombyggnad av sitt hus eller bostadsrätt.

Ett av regeringens motiv för att införa skattesubventionerna sägs vara att den vill motverka svartarbete och fusk. Genom att skattesubventionera brottsligt beteende tror man att brottsbenägenheten minskar. Onekligen en originell kriminalpolitisk innovation.

Tanken är mer än lovligt naiv. Hantverkare som förr misstänktes för momsfusk och folk som glatt köpte svartjobb antas helt plötsligt blivit dygdiga som söndagsskolebarn. En sådan moralisk förvandling till det bättre kan vi inte gärna vänta oss.

Mer rimligt är att anta att ohederlighetsfaktorn är konstant. Folk som alltid varit hederliga är fortsatt hederliga och folk som tidigare ägnat sig åt skattebedrägerier drar sig inte heller i dag för att sko sig på statens bekostnad, allrahelst inte när vinsten kan bli så frestande hög som 100.000 kronor.

Utformningen av avdragsreglerna för Rut och Rot-avdrag har utan tvivel öppnat en helt ny och växande marknad för folk med anlag för bedrägligt beteende. I stället för att motverka brott är reglerna en direkt uppmaning till skojeri.

När det gäller Rot söks bidrag för arbeten som aldrig utförts, materialkostnader omvandlas till avdragsgilla arbetskostnader och skenfakturor utväxlas mellan leverantör och beställare.
 
Skatteverket har inte minsta chans att genomskåda det redovisningsfusk som florerar. Det skulle kräva en drakonisk kontrollapparat.

Den allvarliga invändningen mot reglerna för Rot- och Rut-avdrag handlar dock inte om att de skapat nya möjligheter till skattefusk utan om att vi i stor skala omfördelar skattemedel till en liten välbärgad grupp människor, för det är i huvudsak den som tjänar stora pengar på Rot-avdraget men även på Rut-avdraget.

För de drygt 7 miljoner skattebetalare som inte har en tanke på eller en chans (hyresgästboende är ju uteslutna) att utnyttja Rot-avdraget innebär subventionen att de avstår 8 miljarder av inbetalda skattemedel för att några hundratusen personer med stora villor och bostadsrätter ska kunna tjäna upp till 100.000 kronor per familj.

Varför ska vi alls godta en sådant slöseri med skattemedel? För 8 miljarder kan vi betala lön om 25.000 kronor per månad plus sociala avgifter  och avtalsförsäkringar till 19.000 heltidsanställda personer i offentlig sektor. Beloppet räcker till många lärare, bibliotekarier, undersköterskor och poliser – och visst har vi behov dem. 

Varför den stora majoriteten av skattebetalare ska avstå 8 miljarder till en liten minoritet som utan tvivel har råd att självt betala underhållet av sina bostäder är höljt i dunkel.

Även anhängare av Rot-avdraget erkänner att ett problem med riktade skattesubventioner till ombyggnad är att bidragen till största del används till arbeten som ändå skulle ha ägt rum.

Ekonomer brukar kalla det för en ”dödviktseffekt”. I Finland, som utrett saken noga, kom man fram till att dödviktseffekten för Rot-avdrag var 80 procent. Det indikerar att av de 8miljarder som nu läggs ut är 6,4 miljarder direkt bortkastade, eftersom de subventionerar jobb som ändå skulle ha utförts.

Regeringen tänker sig att Rot-bidragen ska vara eviga. Därmed förfuskas hela idén. Äkta Rot-bidrag handlar om att i en lågkonjunktur förmå fastighetsägare att tidigarelägga byggnadsinvesteringar som de ändå skulle ha gjort. Det handlar däremot inte om att subventionera en överkonsumtion som inte skulle ha inträffat utan bidrag. Och för att åstadkomma en tidigareläggning krävs en högst måttlig subvention, max 15.000 kronor per lägenhet vilket tidigare var en övre gräns.

Äkta Rotbidrag är dessutom alltid tidsbegränsade. Så fort konjunkturen vänder ska stimulansbidraget avvecklas, annars handlar det om en orimlig skattesubvention av en viss bransch på andra branschers bekostnad.

Den som tänker efter det minsta inser att så måste vara fallet. Annars kunde vi lika gärna i stor omfattning subventionera bilverkstäder, turistanläggningar, tv-reparatörer, pizzabagare, vilka alla tillhandahåller tjänster som vanligt folk är i behov av och till skillnad från Rot-avdraget lätt kan tillgodogöra sig. Men det uppenbara problemet är att staten inte gärna kan subventionera allt som folk tycker är trevligt att köpa.

Att regeringen vräker ut 8 miljarder kronor till en i huvudsak välbärgad medelklass för att bygga jaccuzzibadrum eller till att anställa grillbiträden till partyn vid semestervillan på franska Rivieran, och att detta kan pågå utan att borgerliga ledarskribenter upprörs över försnillningen, kan möjligen bero på att skribenterna själva har fingrarna i syltburken – inget försvaras ju så hårdnackat som orättvist tillskansade fördelar – eller på att de är så ekonomiskt okunniga att de inte begriper vad som pågår.

Men att skolade nationalekonomer, som folkpartiets Carl B Hamilton, lyriskt prisar snedvridande skattesubventioner utan minsta betydelse för sysselsättningen, och att regeringens finanspolitiska råd knappt vågar andas en stavelse av kritik mot misshushållningen, är ett tecken på ett intellektuellt förfall som faktiskt överraskar.

Men som gamle Marx sa: ”Intresset ljuger aldrig”. Att så många försvarar den nya understödstagarandan bland den välbeställda medelklassen är ett dystert bevis på hur ett oskrymtat egenintresse berövar folk som borde veta bättre både förnuft och tankeförmåga.