Vid utgången av 2010 beräknas den totala arbetslösheten – antalet öppet arbetslösa plus antalet personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder – uppgå till omkring tio procent. En så hög arbetslöshet har vi inte haft sedan landet förra gången styrdes av en borgerlig regering.

 

 

Dagens alliansregering är dock, vilket borde vara en omöjlighet, ännu mer handfallen än den borgerliga regering som hade makten för snart tjugo år sedan.

Orsaken till regeringens passivitet är ideologisk.

Alltsedan sitt tillträde har dess mantra varit att arbetslöshet uppstår därför att folk inte söker jobb tillräckligt intensivt. Med detta synsätt blir arbetslöshet de arbetslösas egen skuld; de anses vara lata eller ha för höga löneanspråk.

Seglivad fördom
Föreställningen är för all del inte ny. Att de arbetslösa är arbetsskygga är en seglivad borgerlig fördom.

Denna primitiva analys medförde att den borgerliga regeringen som första åtgärd vid sitt tillträde avvecklade all arbetsmarknadspolitik värd namnet.

Därmed övergav de borgerliga själva grundbulten i arbetslinjen, nämligen att i perioder med hög arbetslöshet gäller att bibehålla och utveckla de arbetslösas kompetens.

Inte nog med det. Den borgerliga regeringen ville också öka utbudet av arbetskraft. Det skulle ske genom en kombination av piska och morot.

Piskan var en drastisk försämring av a-kassa och sjukpeng. Till detta kom införandet av en särskild straffskatt på arbetslösa, sjuka och pensionärer.

Meningslöst
Arbetsmarknadsminister Littorin motiverade åtgärderna med det cyniska yttrandet att de syftade till att visa arbetslösa och sjuka att det var bra mycket trevligare att arbeta i stället för att leva i utanförskap. Som om de inte visste det!

Problemet med alla dessa åtgärder är att de är fullständigt meningslösa när vi har massarbetslöshet av dagens slag. Vårt problem idag är inte att för få söker jobb, problemet är att så många tvingas söka jobb när nästan inga jobb finns att få.

Regeringens misslyckande är uppenbart, men vad är socialdemokratins alternativ? Den frågan diskuterades vid ett seminarium som Arbetarrörelsens tankesmedja ordnade i veckan.

Över gränsen
Gamle Ams-chefen Göte Bernhardsson påminde om att det finns en gräns för hur hög arbetslöshet som går att hantera med arbetsmarknadspolitik. Tre procent, allra högst fem procent, arbetslöshet är vad även en ambitiös arbetsmarknadspolitik kan ta hand om.

Vid högre arbetslöshet krävs även kraftiga stimulanser via den ekonomiska politiken som  till exempel offentliga investeringar utöver de automatiska stimulanser som kommer från en ekonomiskt generös a-kassa.

Göte Bernhardsson föreslog att den offentliga sektorn skulle tidigarelägga de nyanställningar som ändå måste ske inom några år. Till en ringa kostnad kan det ge 100.000 nya jobb, inte minst för ungdomar som kan få en samtidig inskolning.

Tomas Eneroth, S-gruppledare i riksdagens näringsutskott, och Jan Edling, tidigare LO-utredare och nu analytiker vid Vinnova, påpekade att den borgerliga regeringen inte bara avvecklat arbetsmarknadspolitiken utan även näringspolitiken.

Om mindre och medelstora företag ska kunna nyttiggöra de tekniska högskolornas forskning krävs betydligt mer aktiv statlig medverkan var deras tes. Rätt tänkt. Hur många minns i dag att Ericssons mobiltelefoner och Astras magsårsmedicin Losec från början var statligt finansierade forskningsprojekt?

Uppfriskande klarsynt
Marika Lindgren Åsbrink, borgarrådssekreterare i Stockholm, tog upp ungdomsskolans tillkortakommanden som ett arbetsmarknadsprolem, eftersom de försvårar elevernas chanser att få jobb efter avslutad skolgång.

Hon efterlyste mer resurser för de elever som behöver det för att klara sin examen, målmedveten satsning på naturvetenskap och matte och aktiv påverkan av elever för att få dem att söka sig till utbildningar med goda jobbutsikter.

Knappast okontroversiella åsikter i skoldebatten, men uppfriskande klarsynta jämfört med regeringens kolartro på att vinstmaximerade privatskolor är lösningen på skolans problem.