Denna vecka avgörs förmodligen Saabs öde. Mycket tyder på att GM i slutet av veckan fattar det definitiva beslutet att likvidera biltillverkaren i Trollhättan.
 

 

In i det sista har GM-ledningen i Detroit hållit de anställda vid Saab på halster.

Gång på gång har den förklarat att man kan tänka sig att sälja företaget bara köparen ger ett tillräckligt bra bud.

Men de spekulanter som visat intresse har underkänts. Antingen för att deras affärsplaner inte ansetts trovärdiga eller för att de haft otillräcklig finansiering. De senaste budgivarna har fått beskedet att de måste hosta upp ytterligare några miljarder för att en affär alls ska kunna övervägas.

Skuldfritt
Frågan är om GM-cheferna någon gång menat allvar med att de vill ge Saab chansen till en nystart. Siktet kan lika gärna från början ha varit inställt på en nedläggning, men man har undvikit att tala om det för att minimera de egna förlusterna.

Efter rekonstruktionen förra året är Saab i det närmaste skuldfritt. Större delen av kostnaden för rekonstruktionen vältrades dock över på underleverantörerna. GM självt slapp billigt undan.

Kvar i företaget finns dock stora tillgångar i form av maskiner som går att sälja. Verktygen till den gamla 9–5:an har redan sålts till en kinesisk biltillverkare för en halv miljard.

Kapitalistisk logik
Enligt tidningsuppgifter ska nu även karossverktygen till den nya 9–5:an skeppas från Rüsselsheim till Kina. Där ska de i så fall användas till att framställa GM-ägda Buick.

I efterhand är lätt att genomskåda GM:s strategi. Vältra först över så mycket av skulderna som går på underleverantörerna och sälj sedan all produktionsutrustning som går att sälja. Avskräck samtidigt hugade spekulanter genom att etappvis höja priset.

Det är inget uppbyggligt skådespel, men regin följer kapitalistisk logik. Att en skuldsatt amerikansk jättekoncern skulle ta särskilda hänsyn till en liten biltillverkare i norra Europa kan man inte räkna med. För GM handlar det bara om att bli av med Saab till lägsta möjliga kostnad.

Passiv regering
En fråga som aldrig går att besvara är om utgången kunde blivit annorlunda om den svenska regeringen varit mindre passiv.

I andra europeiska länder har regeringarna sett bevarandet av den egna bilindustrin som ett nationellt intresse. Tyska, franska och spanska biltillverkare har fått hjälp av den egna staten i en helt annan omfattning än vad Saab fått.

I dessa länder har regeringarna tagit en risk. Det är ju långtifrån säkert att räddningsaktionerna på längre sikt lyckas. Men för att vinna något, måste man också riskera något.

Näringsminister Maud Olofsson har inte velat ta minsta risk. Hon har under hela resans gång visat ett högljutt ointresse – vem minns inte hennes oförskämda råd till Saabanställda att satsa på vindkraftverk i stället för att bygga bilar – för svensk fordonsindustris framtid. Hon har hårdnackat hävdat att Saabs framtid är GM:s ansvar, inte regeringens.

Svårt läge
Det ska erkännas att regeringens sits inte varit lätt. Vad som pågår är ju ett internationellt maktspel om bilindustrins omstrukturering. Men i sin iver att slippa ifrån ansvaret har regeringen inte kunnat avhålla sig från  att utmåla Saab som ett företag bortom varje räddning. 

Hur en näringsminister som offentligt är så vårdslös med orden skött sig i förhandlingsspelet bakom kulisserna kan man bara gissa, men man kan ana det värsta.
När arkiven öppnas och de inblandade publicerar sina minnesanteckningar lär vi få veta vad regeringen gjort och inte gjort. Men det är en klen tröst, för då är Saabs saga förmodligen all.