– Det går inte att göra stora samhällsreformer utan att människor kommer i kläm, säger Fredrik Reinfeldt som försvar för de nya hårda reglerna inom sjukförsäkringen.

Alla statsministrar har inte haft den synen på samhällsreformer. En av hans företrädare formulerade i stället kravet att politiken skulle garantera den enskilda

människans trygghet under den nödvändiga anpassningen till den tekniska och ekonomiska utvecklingen:

– Vi vägrar att lasta bördan på den enskilde. Framstegen kräver omställning och förändring. Det är det pris vi får betala, och det gör ju för övrigt inte tillvaron mindre spännande. (Men) den enskilde har rätt till trygghet även i föränderlighetens samhälle.

Han som sade detta hette Tage Erlander. Som Fredrik Reinfeldt för inte så länge sedan åberopade som en förebild…

 

Nya möjligheter vid förändring
Den socialdemokratiska arbetslinjen på Erlanders tid handlade om att ge dem som blev av med jobben, när gamla industrier och föråldrad teknik lösningar slogs ut, möjlighet till ny utbildning och kompetens för nya jobb. Kopplat till det var en politik för att på olika sätt underlätta för investeringar i framväxande nya branscher, som skulle ge nya jobb och bättre löner.

Grundläggande i det som kallas den Rehn-Meidnerska modellen var att den tekniska utvecklingen hela tiden skapade ett förändringstryck på arbetsmarknaden, som borde stimuleras snarare än bromsas, eftersom den skapade ökade resurser för både privat och social välfärd. Men det krävdes åtgärder som hjälpte de berörda människorna över förändringarna – både för att det skapade den nya kompetens som arbetslivet krävde, och för att det gav den enskilde möjlighet att bli delaktig i den välståndsökning omvandlingen skapade.

Erlander formulerade det som att det ekonomiskt rationella skulle förenas med det socialt rättfärdiga.

 

M-receptet är lågproduktiva jobb
Den moderata arbetslinjen, sådan den utformats under Reinfeldts partiordförandeskap, handlar om att med ekonomiska sanktioner och en myndighetskontroll farligt nära – och ibland över – gränsen till rent förmyndarskap pressa ut både sjuka och arbetslösa i arbetslivet på snart sagt vilka villkor som helst.

Och det grundläggande i det man kan kallas den Borg-Reinfeldska modellen är att de nya jobben bara kan komma i lågproduktiva servicesektorer, med dålig lönebetalningsförmåga. Därför måste man skapa ett ekonomiskt tryck – läs: ett nödtvång – på folk att ta de jobben på de dåliga villkor de erbjuder.

Det ekonomiskt rationella i att på det sättet medvetet skapa fler låglönejobb, med det mycket sämre bidrag till den ekonomiska tillväxten de ger, kan förvisso diskuteras. Och vilket sorts samhälle tror man sig egentligen få, om man skapar ett arbetsliv som dömer en stor del av arbetskraften till anställningar som bara ger en knapp försörjning, och föga hopp om att komma därifrån?

Ska man förklara skillnaderna med att förändringarna för femtio är sedan var annorlunda än dagens?

1950-talets omvandling handlade om gamla branscher som slogs ut och gamla yrkeskunskaper som blev överflödiga. De som miste jobben behövde alltså främst skaffa ny yrkeskompetens – och det möjliggjorde den tidens arbetsmarknadsutbildning.

 

Hård utsortering
Att så många i dag sorteras bort av arbetsmarknaden, trots att de i många fall har rätt mycket arbetsförmåga kvar, är ett allvarligt problem. Sjukförsäkring och a-kassa har fått ta smällen av detta, och man kan hålla med om att det inte är en hållbar lösning.

Men att som moderaterna försämra ersättningarna löser inte problemet. Det ändrar inte de mekanismer på arbetsmarknaden som gör att folk sorteras ut!
Det vi behöver göra, det är att i verklig mening återvända till arbetslinjen – den riktiga, erlanderska arbetslinjen att stärka människors möjligheter att faktiskt få arbete.

 

Det handlar om att återskapa möjligheten till arbetsmarknads- och yrkesutbildning, men dagens annorlunda utslagningsmekanismer kräver att det kompletteras med åtgärder inom sjukvården och rehabiliteringen – för allt tal om ”rehabiliteringskedjor” till trots så finns det inga sådana i dag.

 

Efterlyses: en näringspolitik
Och i stället för en politik för fler låglönejobb krävs en politik för jobb med god ekonomisk bärkraft. Likaväl som en arbetsmarknadspolitik krävs en näringspolitik – vilket kraven från klimatomställningen dessutom öppnar viktiga möjligheter för!

Erlander och Reinfeldt: Två helt olika arbetslinjer. Två olika syn på ekonomisk utveckling. Två olika uppfattningar om politikens roll.
För Erlander var ”samhällsutveckling” något som medborgarna måste vara delaktiga i och som man politiskt måste styra så att alla kunde vinna på den. Förändringens kostnader skulle bäras soldariskt, vinsterna av den fördelas rättvist.

Och det var följdriktigt under Erlanders tid som de stora trygghetssystemen byggdes upp. För att människor inte skulle komma i kläm.

 

Olika ideologi – olika lösningar
För Reinfeldt däremot tycks ”samhällsutveckling” vara något opåverkbart som medborgarna måste underkasta sig oberoende av vad det gör med deras eget liv, som inte lämnar något utrymme för medkänsla med dem som inte hinner med och inte lever upp till utvecklingens krav, och där den enskilde lämnas att på egen hand handskas med konsekvenserna av förändringar han/hon inte rår över.

Det är följaktligen också konsekvent att Reinfeldt river ner de trygghetssystem som Erlander byggde upp. Och hävdar att samhällförändringar kräver att människor kommer i kläm, på det att samhällsekonomin i alla fall ska bli bättre.

Så nej, det handlar inte om att 00-talets förändringar ställer annorlunda krav än 1950-talets. Det handlar om olika ideologi.

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja