Utnämningen av en svensk EU-kommissionär följer en besynnerlig ritual. På hemmaplan kampanjas för  de kandidater som bäst anses kunna hävda svenska intressen i unionen.
 

 

Men så fort den utsedde kandidaten tillträtt sin kommissionärspost avlägger denne en trohetsed att som EU-tjänsteman alltid sätta unionens bästa framför den egna nationens.

Det löftet lär inte förorsaka folkpartisten Cecilia Malmström några samvetskonflikter. Hon är i allt för EU – mycket för. Under sina sex år som EU-parlamentariker understödde hon kommissionens strävan mot en utvidgad överstat.

När Europarlamentet för ett antal år sedan behandlade Fritz Bolkensteins famösa tjänstedirektiv var Malmström en av förslagets tillskyndare som dock så småningom omarbetades efter stark facklig kritik.

I Barossos ledband
Men hon har tagit lite intryck. Som svensk EU-minister är hon medansvarig för den nya Lavallag som i praktiken inför delar av det förkastade tjänstedirektivet bakvägen.

Cecilia Malmström må på många områden vara en insiktsfull person. Men som försvarare av den svenska arbetsmarknadsmodellen inger hon inte förtroende. Risken är stor att hon forsätter att gå i Barossos ledband.

På en punkt förtjänar dock Cecilia Malmström allt stöd hon kan få. Hon har länge motarbetat det ständiga flyttandet av parlamentet mellan Bryssel och Strasbourg – en grotesk ordning vars enda syfte är att tillfredsställa fransk fåfänga.

Inget rådslag
Fredrik Reinfeldt utsåg Malmström till svensk kommissionär utan att rådgöra med oppositionens partiledare. Det är förvånande med tanke på att han förde ett fasligt liv över att Göran Persson behandlade honom lika nonchalant när han var oppositionsledare.

I sak hade Reinfeldt den gången fog för sin upprördhet. Även om det alltid är den sittande regeringen som utser kommissionär finns goda skäl för denna att försöka förankra sitt val hos oppositionen.

Ty trots allt som sägs: kommissionären ska också tillvarata det egna landets intressen, inte bara unionens.