Vattenfalls vd  Lars G Josefsson har tvingats avgå sedan det framkommit att han övervägt att sälja ut bolagets kraftnät för att få loss pengar till investeringar i brittisk kärnkraft. I hans syndaregister ingår även att Vattenfalls styrelse skrivit på en förbindelse om obegränsat ansvar i händelse av en olycka i dess tyska kärnkraftverk.

 

Det senare är ingen nyhet utan är vad tyska statens krav på utländska kraftföretag som vill ta hem vinsterna från investeringar i Tyskland. Förhållandet var väl känt av den svenska regeringen.

Visst kan man tycka att Vattenfalls ledning alltsedan Lars G Josefsson tog över ledningen spelat falskt. Företaget har å ena sidan framställt sig om en föregångare i energiomställningen för att möta klimathotet, å andra sidan har det använt sina vinster till att shoppa kolkraftverk i Tyskland och Holland.

Kolkraft är dock märkligt nog förenlig med EU:s miljöregler. Tyskarna har nämligen utverkat undantag. Förbundskansler Merkel har till och med hedrat Lars G Josefsson genom att utse honom som tyska regeringens särskilda energirådgivare och kolkraftsexpert.

Vattenfalls ledning har aldrig gjort några hemligheter av sina ambitioner att bli en stor europeisk energiaktör. Det är en ambition som den delat med andra statsägda energiföretag som franska EDF, finska Fortum och norska Statskraft.

Vinstmaskin
Vattenfalls utländska uppköp inleddes för ett halvt årtionde sedan med den svenska statens välvilliga bifall. Både tidigare s-regeringar och dagens alliansregering har uppenbarligen glatt sig åt att Vattenfall varit en sagolik vinstmaskin, som levererat 20 miljarder eller mer i vinst år efter år. Maud Olofsson kritik mot dålig lönsamhet i Vattenfall är direkt löjeväckande.

Näringsminister Maud Olofsson sanslösa utfall mot Vattenfalls ledning och styrelse är oansvarig. Om det är något som skadar Vattenfall är det hennes hänsynslösa försök att skjuta över skulden för regeringens energipolitiska misslyckande på statens eget företag.

Lars G Josefsson må vara en arrogant imperiebyggande – han är ju upplärd av den gamla Ericssonchefen Lars Ramqvist – men att påstå att han inte följt ägarnas direktiv är att fara med osanning. Han har följt ägarnas krav att göra Vattenfall lönsamt på en avreglerad europeisk – läs oligopolistisk – marknad och då är det logiskt för en storföretagare att satsa på vattenkraft, kärnkraft och kolkraft; de är alla energislag som garanterar vinst till skillnad från olönsamma satsningar på vind, sol och vågor.

Just häri ligger problemet, fast Olofsson inte vill inse det. Fram till avregleringen av energimarknaden producerades så gott som all elkraft av stat och kommun. Elpriset var inte högre än vad som behövdes för att täcka energibolagens kostnader och investeringar.

En vara bland andra
Elkraften betraktades  som en del av infrastrukturen. Statens uppgift var att tillhandahålla så billig el som möjligt, inte att uppmuntra groteska övervinster i kraftbolagen. I folkomröstningen om kärnkraft slogs därför fast att all elproduktion skulle kontrolleras av staten.

Efter avreglering enligt EU-modell har synsättet förändrats. Elkraft ses som en vara bland andra och prissättningen överlåts åt marknaden.

Men elmarknaden är inte och kommer aldrig att bli en marknad med verklig konkurrens. Ingen europeisk regering vill när det kommer till kritan att släppa ifrån sig kontrollen över en så politisk känslig verksamhet – det är naivt att inte inse det. Frågan är inte om elmarknaden ska regleras utan hur och på vems villkor.

Oligopol
I Sverige dominerar tre bolag helt elmarknaden: Vattenfall, E.ON och Fortum. Dessa tre oligopolföretag kan varje timme – tack vare den reglerbara vattenkraften – själva bestämma hur mycket el som de vill leverera och till vilket pris.

De har inte dragit sig för att utnyttja denna möjlighet. De exporterar billig svensk vattenkraft under dagen och importerar dyr tysk kolkraft under natten. På sätt har priset pressats upp under varje timme på dygnet. Svenska kunder (både hushåll och företag) tvingas att betala ett kraftigt överpris. De tre svenska oligopolföretagen tar ut elpriser som är två till tre gånger högre än deras faktiska produktionskostnader, om vi räknar bort skatterna.

Huvuduppgiften för svensk energipolitik måste åter bli att förse hushåll och företag med billig elkraft. Övervinster i kraftföretagen ska antingen beskattas bort eller slussas till nya investeringar.

Tack vare framsynta investeringar i vattenkraft och kärnkraft är koldioxidutläppen från vår elkraftproduktion nära noll. Men ska vi i framtiden klara av att kraftigt reducera de fossila bränslen som används för uppvärmning och fordonstransporter krävs mer elkraft än vi har idag.

Illusionsmakeri
Vi har goda förutsättningar att klara av uppgiften om vi stegvis ersätter gamla kärnkraftverk med nya moderna och effektiviserar vattenkraften så långt det går. Så länge billig kärnkraft och vattenkraft är basen för vår elproduktion har vi också råd att rejält subventionera vindkraft och förnyelsebara energikällor utan att kunderna behöver drabbas av orimliga elprishöjnngar.

Att tro att vi kan klara omställningen till klimatvänlig elproduktion och samtidigt avveckla kärnkraften är att ägna sig åt illusionsmakeri. Det är bara genom att utnyttja den kostnadseffektiva kärnkraften och vattenkraften som vi alls kommer att ha råd med alternativ energiproduktion.

Det är en insikt som inte bara Maud Olfosson behöver ta till sig. Det är en insikt som också den röd-gröna oppositionen måste göra till sin.