Om vi vill bygga en bro och anlitar en civilingenjör för att beräkna vilken armering som krävs för att bära upp brofundamenten kommer 99 av 100 civilingenjörer att räkna fram rätt svar (och den etthundrades felräkning korrigeras i vår tid normalt av en överordnad tillsynsingenjör).
 

 

Det här hänger samman med att ingenjörskunnande baserat på naturvetenskap ger exakta svar på ställda frågor. Det finns inget utrymme för eget tyckande.

Om vi däremot ber Riksbanksdirektionens sex direktörer att tala om vilken räntepolitik som är lämplig i dagens ekonomiska läge kan vi få lika många svar som det finns direktörer.

Det kan vem som helst konstatera genom att läsa protokollen från direktionsmötena. Så fort minsta osäkerhet rått om vart ekonomin är på väg har de oavsättliga direktörerna förordat olika lösningar.

Värderingsstyrt
Det här beror på att penningpolitik, liksom all annan ekonomisk politik, inte är en exakt vetenskap utan att den när det gäller viktiga avgöranden alltid baseras på politiska värderingar.

Ett beslut om att sänka eller höja räntan får ett otal effekter, en del av dem är positiva och en del av dem är negativa. Men att väga samman positiva och negativa effekter går inte att göra objektivt, i slutändan handlar det om en politisk värdering.

Av denna orsak är det demokratiskt tvivelaktigt att överlåta ”expertmakt” på Riksbanksdirektionen på samma sätt som vi överlåter ”expertmakt” på civilingenjören när det gäller att bedöma brofundamentens hållfasthet.

Jakt på inflationsspöket
Vi gör rätt i att lita på civilingenjörens expertråd när det gäller brobygget, eftersom det för det första handlar om en avgränsad teknisk rekommendation som utgår från beprövad vetenskap, för det andra handlar om en rekommendation som alla sakkunniga instämmer i.

Men vi begår en dumhet om vi litar obetingat på de uppfattningar som för tillfället råder i Riksbanksdirektionen. Inte sällan visar det sig att de varit direkt felaktiga.

Under andra hälften av 90-talet jagade till exempel Riksbanken en inflation som inte fanns. Följden blev, som senare utvärderingar visat, att arbetslösheten bet sig fast på en högre nivå än som var nödvändigt.

Paradoxalt
Även vid Riksbankens senaste räntemöte fördes fram motstridiga uppfattningar. En ledamot ville sänka reporäntan till noll för att få ytterligare fart på ekonomin, några ville tvärtom justera upp räntebanan och en tredje gruppering talade om behovet av att höja räntan för att förhindra en bolånebubbla.

Alla dessa olika åsikter går att försvara med mer eller mindre goda argument. Men faktum kvarstår. Vilken linje som än väljs så är den inte mer ”vetenskaplig” än de som förkastas – det handlar i slutändan om bedömningar som bottnar i politiska värderingar.

Att de politiskt förtroendevalda överlåter centrala penningpolitiska beslut till oansvariga tjänstemän är en av vår tids paradoxer – det är ju ändå regering och riksdag som får bära hundhuvudet när Riksbankens spådomar misslyckas.

Borg spår i sumpen
I det gamla romarriket kallades de högsta spåmännen för augurer. Dessa ansågs kunna, genom att rota i inälvorna på rituellt slaktade djur, ge goda råd till den tidens härskare om årets skörd, krigsföretag och andra äventyr.

När det gäller förmåga till översinnligt vetande är skillnaden mellan gårdagens augurer och dagens Riksbanksdirektion inte så rasande stor som en del tror.

Den gamla äktsvenska metoden att spå i kaffesump har fallit i glömska. Om vi nu inte ska räkna dit Anders Borgs senaste utspel att regeringen justerat ned arbetslöshetsprognoserna från 11,4 till 10,9 procent.

Väntar han sig folkets jubel efter denna patetiska spådom?

För politiker av Borgs slag är det bekvämt att tro att allt ordnar sig till det bästa om vi lämnar över politiken åt marknaden och Riksbankens augurer.

Men så underbar är inte tillvaron. Oavsett om vi har en oberoende riksbank eller ej, så befriar den inte de politiskt ansvariga från att tänka själva.