Bilkungen  Henry  Ford blev ofta kritiserad av andra arbetsgivare för att han betalade sina amerikanska bilarbetare för höga löner. På den beskyllningen hade Ford ett dräpande svar:
 

 

”Jag betalar mina fabriksarbetare en bra lön därför att jag vill att de ska ha råd att köpa de bilar som mina fabriker tillverkar.”

Fords visdom är i dag som bortblåst. Vad han erinrade om är att goda löner har en dubbel funktion. De  är dels en förutsättning för att företagets anställda ska göra sitt bästa. De är dels en förutsättning för att  andra företag ska kunna sälja sina varor.

För att undvika missförstånd. Ford var inte en modern arbetsgivare. Han var också en auktoritär slavdrivare, som pressade sina arbetare till det yttersta – kort sagt var han en amerikansk brukspatron i megaformat. Men han förstod ekonomins elementa.

För att Fordfabrikerna skulle kunna sälja de bilar som rullade ut i allt snabbare takt från de löpande banden måste det finnas köpare i alla befolkningslager som hade råd att inhandla dem.

Prutmån
Denna vecka har LO-förbunden presenterat sina gemensamma avtalskrav. Över hela arbetsmarknaden handlar det om ett lönelyft mellan 2,5 till 3 procent. Det är ett förhandlingsbud med utpräglad jämställdhetsprofil eftersom det ger mest åt dem som har låga löner, och det är i regel kvinnor.

Alla vet att en viss prutmån finns i en förhandling, men vad som även alla borde veta är att prutmånen inte är så stor om det inte ska bli strid på kniven.

Det hindrar inte näringslivets arbetsgivare från att påstå att det i dagens ekonomiska kris inte finns utrymme för mer än högst ett nollavtal. Och i denna näringslivets talkör inordnar sig kommunalråd i den offentliga sektorn (även socialdemokratiska), borgerliga politiker och den borgerliga pressens ledarsidor. Allt över ett nollavtal är, enligt deras mening, till skada för ekonomin.

Nollavtal direkt skadligt
Om de tagit till sig Fords visdom skulle de inte behövt hamna i så dåraktig slutsats. Inte heller om de läst Konjunkturinstitutets lönerapport som kom för två månader sedan.

I denna diskuterar KI olika utfall av avtalsrörelsen. Ett ytterlighetsscenario är ett nollavtal, ett annat är fyraprocentiga löneökningar i snitt.

Båda alternativen anser KI oönskade och landar mittemellan. Men det intressanta med KI:s analys är att man slår fast, att av de två alternativen är ett fyraprocentsavtal inte så farligt, däremot är ett nollavtal direkt skadligt för ekonomin.

Åtstramning
KI:s resonemang bygger på att stagnerande löner eller för många sänkta löner i dagens konjunkturläge skulle leda till en ännu lägre inflation, men inte till lägre reporänta eftersom denna redan är nära noll och inte kan bli lägre. Riksbanken kan därmed inte som under en mer normal konjuktur belöna återhållsamma löneökningar med sänkt reporänta. Den vägen är stängd.

Effekten av den sjunkande inflationen blir därmed i praktiken en högre realränta som både dämpar hushållens konsumtion och företagens investeringar. Vi skulle få en åtstramning som ytterligare skulle förvärra lågkonjunkturen, öka arbetslösheten och utslagning av företag.

Vad KI med pedagogisk tydlighet slår fast är att förespråkarna för nollavtal i dag är det största hotet mot ekonomisk återhämtning. Gamle Ford ler säkert i sin himmel åt dårfinkarna i näringsliv och borgerlig press.