Om det uppstår stora ekonomiska överskott i verksamheter som är helt och hållet är finansierade med skatter, vem tillhör då överskotten?

Svaret borde inte kräva större eftertanke. Stora och återkommande vinster i privatägda förskolor, skolor och vårdinrättningar ska gå tillbaka till skattebetalarna. För en socialdemokrat är det en självklarhet.

Men även en borgerligt sinnad person borde inse att det är vansinne att ta ut högre skatter än vad som behövs för att betala den gemensamma välfärden. Om stora överskott uppstår i offentligbetalda verksamheter, oavsett de drivs i egen eller privat regi, ska pengarna antingen användas till att sänka skatterna eller till att förstärka kvaliteten. Allt annat är missbruk av skattebetalarnas pengar.

Det här har inget att göra med att man låter privata aktörer inom välfärdssektorn ta ut en vinst som motsvarar en normal kapitalränta på gjorda investeringar. Om man inte tillät det skulle ingen privat aktör alls kunna driva skolor eller vårdhem.

En helt annan sak är att tillåta våldsamt överdrivna profiter i välfärdsföretag. Avskräckande exempel på detta är de sjukvårdsföretag som på ett år tar ut större profiter än hela det insatta kapitalet eller de skolor som tar ut tiotusentals kronor per elev i profit.

Sådana övervinster handlar om förskingring av offentliga medel. De måste effektivt förhindras. Det kan ske antingen genom att man säger upp avtalen med de privata aktörerna eller att man ålägger dem att återföra vinsterna till verksamheten (vilket är ett krav i länder där man har icke-vinstutdelade välfärdsföretag).

Den här insikten låg bakom socialdemokratiska partikongressens beslut om vinster i välfärdsföretagen. Efter att partistyrelsen förtydligat sina tidigare rätt oklara skrivningar är socialdemokratins linje numera ”att gemensamma resurser ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.” Partistyrelsens föredragande underströk att kvalitetskraven på företagen ska vara så höga att skattepengarna stannar i verksamheten, och inte kan läcka ut som vinster.

För att ytterligare understryka kravet vill partiet också att offentlighetsprincipen ska gälla för alla företag som betalas helt med skattepengar, också de privatägda. Denna regel, som för övrigt är ett gammalt folkpartikrav, borde vi ha infört för länge sedan. Vi har som medborgare inte bara rätt utan även skyldighet att kontrollera hur våra skattepengar används. Men om detta ska vara möjligt krävs full insyn i verksamheten och möjlighet till offentlig revision.

Till sist vill partiet att kommuner och landsting ska kunna stoppa etableringar av privata skolor och vårdinrättningar, som kommunen inte har behov av eller inte vill anlita. Också detta är en självklar regel som borde ha införts för länge sedan. Privata företagare ska inte fri dragningsrätt på skattebetalarnas pengar. Det måste alltid vara de politiskt förtroendevalda som avgör vilka privata entreprenörer som ska anlitas och vilka ekonomiska villkor som ska gälla för dem.

S-kongressens beslut har framställts som en kompromiss mellan två extrema partifalanger: en som vill förbjuda alla vinster i offentliga finansierade företag och en annan som i alla lägen godtar vinstintresset som en styrprincip. Men den beskrivningen är en medial förenkling. Inom socialdemokratin finns få som företräder dessa ytterlighetspositioner.

Med kongressbeslutet har dock partiet flyttat sig ett steg åt vänster. Det var nödvändigt. Avsikten med att släppa fram privata välfärdsföretag har varit att öka valfrihet och tillgänglighet, aldrig att öppna för riskkapitalbolag att sko på sig skattebetalarnas bekostnad.