En allmän uppfattning är att Socialdemokraterna förlorade förra valet därför att partiet tog för lätt på arbetslösheten. Det misstaget tänker vi inte göra om, försäkrade Mona Sahlin när hon öppnade S-kongressen i onsdags.

 

Och nog kan Mona Sahlin med gott samvete säga att partiet gjort sin hemläxa. I riksdagen har Socialdemokraterna presenterat ett batteri av åtgärder för att minska arbetslösheten.

Skillnaden till den borgerliga alliansens passiva låt-gå politik är himmelsvid.

När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 var den öppna arbetslösheten på väg nedåt men fortfarande en bra bit över fyra procent. I dag är den drygt åtta procent och nästa år beräknas den bli elva procent.

En prövning
Fredrik Reinfeldt ursäktar misslyckandet med att det är inte alliansregeringens skuld att världen drabbats av en finansiell härdsmälta. Det är det inte och det är inte heller någon som påstår det.

Vad kritiken mot regeringen handlar om är att en regerings duglighet först prövas på allvar när den ställs inför oväntade händelser. En regering måste alltid skapa sig handlingsberedskap för att hantera icke-förutsedda kriser och problem. Det är då dess förmåga sätts på prov.

Alliansregeringen har inte bestått provet. Under tillväxtåren 2006–2007 gjorde den sig konsekvent av med alla de instrument en regering behöver för att möta en konjunkturnedgång. Arbetsmarknadspolitiken avvecklades, komvux rustades ned, all långsiktig planering för bostadsbyggande och investeringar i infrastrukturen upphörde.

Skiljelinjen
När krisen slog till hösten 2008 saknade regeringen de redskap den behövt för effektiva motåtgärder. Följden har blivit att arbetslösheten stigit snabbare i Sverige än i andra länder. Att vi inte råkat än värre ut beror egentligen bara på att vår rörliga växelkurs fungerat som en stötdämpare. Tack vare kronfallet har industrin hjälpligt kunna hålla igång.

Socialdemokratin beskylls ibland för att vara ett klassparti, som bara ser till sina kärnväljares intressen. Påståendet är felaktigt. Partiet har alltid vänt sig till hela folket, alltifrån Brantings tid. 

Skiljelinjen till de borgerliga finns i synen på staten. Socialdemokraterna har alltid trott man med aktiva statliga ingripanden kan öka avkastningen från det gemensamma arbetet till gagn för alla folkgrupper.

Statens uppgift är att driva fram en rationell produktion, svara för nödvändig kapitalbildning och inte minst att föra en klassöverskridande välfärdspolitik som garanterar alla en bra utbildning samt trygghet vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet.

Gemensamma resurser
Det är motsatsen till klasspolitik. Socialdemokraternas utgångspunkt är att alla samhällsgruppers frihet ökar om vi förmår mobilisera de gemensamma resurserna för arbete, ökad produktion och trygghet.

De borgerliga har alltid haft en mer negativ syn på staten. Deras världsbild bygger på föreställningen att en insnävning av statens uppgifter närmast automatiskt ökar individernas frihet.

Förd till sin yttersta konsekvens leder den borgerliga åskådningen till att var och en är sin egen lyckas smed. I stället för att värna det gemensammas bästa ska samhället utvecklas genom att var och en ser om sitt eget hus. I denna mening leder alltid en borgerlig samhällssyn till klasspolitik; varje grupp uppmanas ju till att se till sitt eget bästa.

Följderna kan vi nu bevittna. Vi är på väg mot massarbetslöshet därför att alliansregeringen prioriterar klasspolitik framför insatser för att få hela folket i arbete.