Ingen kan gärna betvivla skolminister Jan Björklunds engagemang i den svenska skolans utveckling. Tyvärr har hans hängivenhet hittills avsatt få resultat av värde.
 

 

För faktum är, som Skolverket visar i en aktuell rapport, att skolans undervisning fortsätter att gradvis försämras – låt vara från en hög nivå. Vid internationella kunskapsjämförelser hamnar svenska elever allt längre ned. Den relativa försämringen gäller både elever som är duktiga och de som är mindre duktiga.

Det rör sig om en långsiktig trend. Men den har inte brutits utan snarare förstärkts under Björklunds år som skolminister.

Under sina första år som skolminister har Jan Björklund propagerat för fler prov, fler betyg och bättre disciplin. Den auktoritärt lagde må tilltalas av budskapet, men som pedagogiskt reformprogram är idéerna minst sagt torftiga.

Använt med omdöme kan betyg vara ett bra hjälpmedel för lärarna, men ges de för stor vikt tenderar de stjälpa fler elever än de hjälper.

Återvändsgränd
Jan Björklund medger nu att skolpolitiken hamnat i en återvändsgränd. Tillsammans med två folkpartistiska skolpolitiker pläderar han på DN Debatt för ett återförstatligande av skolan. Med detta menar de att staten åter ska ta över arbetsgivaransvaret för lärare och rektorer.

Förslaget motiveras med att bara därigenom kan staten skaffa sig de styrmedel som behövs för att kunna garantera alla elever en likvärdig utbildning.

Förslaget är inopportunt, även om det nog gillas av en del lärarfack.

Ledorden för de senaste årtiondenas skolpolitik har varit decentralisering och variation. Övergripande regler och normer har blivit mindre tvingande, läroplanerna mindre styrande och kommunerna har getts en stor frihet att ordna sitt skolväsende som de vill.

Nationellt uppdrag
Folkpartiets återvunna tro på statlig styrning av skolan kommer säkert uppröra många kommunalpolitiker. För egen del tycker jag förslaget ska tas på allvar.

Skolan har ett nationellt uppdrag. Undervisningens kvalitet och tillgänglighet ska inte variera med kommunernas eller med skolornas ambitioner. Skolan måste arbeta efter tydliga nationella riktlinjer, och det är naturligt att den som preciserar målen, det vill säga staten, också har ansvaret för finansieringen.

Ändå kan man undra om folkpartiet tänkt igenom konsekvenserna av ett återförstatligat skolväsende. En första konsekvens är ju att riksdag och regering inte bara måste förse skolan med nödvändiga resurser utan också måste bestämma hur resurserna ska fördelas.

Konkret
Det handlar här om högst konkreta avgöranden.

Vilken lärartäthet krävs för att klara av läro- och timplanernas krav? Hur mycket extra pengar ska gå till skolor med särskilda problem? Hur ska man bryta den tilltagande segregeringen i skolan? Hur mycket ska satsas på läxhjälp och annat stöd? Vilka krav ska ställas på lärarnas behörighet och deras möjligheter till fortbildning? Hur ska man ingripa mot skolor som inte svarar mot förväntningar och krav? Kan vi tillåta en fortsatt okontrollerad etablering av friskolor?

Om Jan Björklund menar allvar med att återförstatliga skolan tvingas han ge besked i alla dessa frågor. Det ska bli intressant att få höra hans svar. Att ge staten mer makt över skolan är ju inte ett självändamål; frågan är hur och till vad makten ska användas.